En svanesång över välfärdsstaten

Bakgrund

Att angripa den svenska välfärdsmodellen är som att svära i kyrkan. Nej föresten – det är som att spy över altaret. Implikationerna för åsiktsförfäktarens fortsatta samhällsengagemang är inte goda – man blir därefter kategoriskt avfärdad som en dåre, en världsfrånvänd idiot som inte begriper vad folkgemenskap egentligen handlar om, osv. Välfärdsstatens bevarande är måhända den enda fråga där alla dagsaktuella svenska politiska partier är överens. En fråga, där alla riktningar, alltifrån nationalsocialister, kommunister, socialdemokrater och liberaler delar inställning om välfärdsstaten som grundläggande premiss. Den som hittills tagit del av de visioner och uppfattningar som presenterats här på bloggen kommer måhända efter dagens inlägg få sig en chock. Jag kan emellertid försäkra de eventuella läsarna om att presentationen är stringent med tidigare inlägg och att den – när väl chocken lagt sig – kommer te sig som fullt logisk med såväl den faustiska friheten som den postindustriella samhällsordningen.

 

Välfärdsstatens begynnande former – den frivilliga kassarörelsen

I början av 1900-talet var Sverige ingen välfärdsstat. Liksom i andra länder vid denna tid förekom föreställningar om att medborgarna skulle ha rätt till en real levnadsstandard; en uppfattning om att individen hade ett värde bortom det rena marknadsvärdet gjorde sig gällande. Olika stödåtgärder fanns tidigt att tillgå för socialt och ekonomiskt utsatta grupper genom fattigvården. Denna skilde sig dock från de socialförsäkringar som senare utvecklades i det att den uppfattades som ett tillfälligt skyddsnät, endast tillgängligt för de svårast utsatta i samhället. De sociala försäkringar som utformades efter sekelskiftet 1900 var däremot tänkta att fungera som permanenta inrättningar. Parallellt med detta utvecklades också tanken att samtliga samhällsmedlemmar hade rätt till bistånd, oavsett social belägenhet. Staten beslutade sig för att ta ett större ansvar genom att skapa en ekonomisk grundtrygghet för samhällets medborgare. En mängd olika hjälpsystem växte fram som ett resultat av dessa ambitioner; vissa utformades tidigare än andra. Exempelvis inrättades redan 1901 en lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet, där arbetsgivaren hade omedelbar ersättningsskyldighet. Andra områden som diskuterades var arbetslöshetsförsäkringar, pensionsförsäkringar och sjukförsäkringar.

I takt med att socialpolitiken utvecklades uppkom så småningom anslutningstvång för vissa försäkringar. Detta gällde bland annat olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen, men inte sjukersättningen. Istället utformades denna av den nationellt omfattande sjukkasserörelsen, som hade uppstått som en ekonomisk självhjälpsverksamhet. I takt med att verksamheten expanderade höjdes kraven från centralt håll att staten borde öka sitt inflytande över den. Det beslutades dock att sjukkasserörelsen kunde uppfylla sina åtaganden i stort sett utan statens medverkan, eftersom de risker som behandlades inom verksamheten bedömdes som kortfristiga. Staten skulle emellertid bidra med subventioner för att säkerställa en jämn kvalitet hos de olika sjukkassorna.

Den frivilliga sjukkasserörelsen i Sverige kom att verka tämligen oberoende gentemot staten fram till 1910, trots att förbindelser hade etablerats långt tidigare. Redan 1891 hade riksdagen beslutat att ett förvaltningsbidrag skulle utbetalas till de kassor som valde att registrera sig. Några kriterier som var nödvändiga för registrering var ett visst minimiantal medlemmar, uppsättandet av stadgar, styrelse och revisionsredovisning. Denna reglering slog inte mot sjukkasserörelsens frivilliga grund, utan ansågs allmänt ha varit ämnad som en stimulansåtgärd.

Redan vid denna tid kunde det sägas att Sverige haft en lång historia beträffande den frivilliga kassaverksamheten. Den första allmänna sjuk- och begravningskassan hade grundats i Göteborg redan 1748.(Lindeberg, Gösta, Den svenska sjukkasserörelsens historia. Lund 1949, s. 27). Innan hade det enbart funnits slutna sjuk- och begravningskassor för olika yrkes- och arbetsplatsgrupper som, bland annat i Göteborg, hade anor tillbaka till 1600-talet, då olika hantverksskrån organiserade verksamheten. Både skråhantverkare och de som tillhörde andra yrkesgrupper – exempelvis traktörer och fabrikörer – ingick i den nya kassan, varav merparten av medlemmarna utgjordes av de sistnämnda grupperna. Dessa hade att följa en uppsättning regler som bland annat tillkännagav att den som simulerade sjukdom eller på andra falska grunder avsåg utnyttja kassan, permanent skulle uteslutas.(Ibid, s. 63-65). För att bevara stabiliteten och behålla medlemskadern i den konkurrens som rådde mellan olika kassor var det viktigt att bekämpa fusk.

Andra former av kassor var de så kallade hundramannaföreningarna, som var knutna till bland annat nykterhetsrörelsen och diverse religiösa samfund. Dessutom fanns det många societets- och borgarskapskassor. Hundramannakassorna har beskrivits som enkla och lättskötta organisationer. Hos flertalet hundramannaföreningar var det vanligt att inga regelbundna avgifter betalades. Om en medlem insjuknade utdebiterades ett lika högt belopp för alla medlemmar – inklusive den som insjuknat – för att betala sjukpenningen. Om den insjuknade personen haft rätt till en ersättning på 10 kronor i veckan utdebiterades alltså 10 öre av varje medlem i veckan – vid dödsfall 1 krona.(Lindeberg, s. 89). Hundramannakassorna hade svårt med nyrekryteringen, bland annat eftersom de inte tillät fler än hundra medlemmar. Detta innebar att de hade svårt att hantera perioder där flera medlemmar samtidigt blev sjuka, vilket ledde till höga utdebiteringar. Detta avskräckte särskilt yngre medlemmar, då dessa insåg att kassan kanske inte skulle klara sig tillräckligt länge för att de själva skulle få möjlighet att utnyttja stödet vid behov.

Oavsett organisationsform så var alltså den tidiga frivilliga sjukkasserörelsen i första hand en självhjälpsverksamhet; någon allmänt uttryckt solidaritet utan samtidigt beaktande av det egna individuella välbefinnandet fanns inte. Individer och grupper kunde på egen hand välja de kassor som bäst stämde överens med de egna villkoren, vilket mer konkret oftast handlade om vilken skråtillhörighet man hade. Gemenskapen utgjordes av det lagrade förtroende som sträckte sig mellan den omedelbara familjen, vännerna och övriga bekanta. De regionala kassornas inkorporering i en massiv byråkratisk koloss under 1950-talet kan betraktas utifrån perspektivet att den frivilliga självhjälpsrörelsens samlade sociala kapital nådde sin fulländning; därefter har den successivt stagnerat. Redan innan massinvandringen hade vi stora problem med välfärden i den bemärkelsen att den retarderade den faustiska människans strävan efter upphöjdhet genom perverst höga marginalskatter, med den absoluta bottennoteringen under 1970-talet, när kulturskaparen Astrid Lindgren defacto fick betala för sina skapelser. Folkgemenskapens höjdpunkt var precis i det läge innan de allmänna försäkringarna fick sitt genomslag; förtroendet människor emellan låg då på topp – de regionala kassorna var oerhört stabila och befolkningens homogenitet var stark.

Nationalekonomen Bo Södersten skrev tillsammans med andra ekonomiskt sakkunniga offentliga personer en bok strax innan valet 2006, Den problematiska tryggheten, där den svenska modellen utsattes för skrupulöst ingående analyser. Södersten beskriver den gamle sjukbesökaren, vars uppgift var att besöka de som var sjuka för att försäkra sig om att de verkligen saknade arbetsförmåga. Utöver detta representerade sjukbesökaren den ena sidan av en relation för ömsesidig social kontroll som utövades i samverkan med den sjuke. Följande citat belyser hur den dåtida mentaliteten kunde se ut och hur den senare påverkades av de byråkratiska förändringarna:

”[—]Att tillfälligt leva på andras pengar var en rättighet som på överenskomna villkor följde med medlemskapet, men det var ingen förmån som skulle utnyttjas mer än absolut nödvändigt.[—]Idag har ordet sjukbesökare gått ur språket. När försäkringen förstatligades ersattes de av fast anställda kontrollanter, vilkas hembesök mer var att likna vid myndighetsutövning än vid ömsesidig social kontroll. De blev med åren allt färre, men från denna yrkesgrupp går en rak linje till de 300 fuskbekämpare som Försäkringskassan nu planerar att anställa.” (Isaksson, Anders, ”Trygghetens förvandlingar” i Den problematiska tryggheten – välfärdsstaten under tre decennier. Red. Södersten, Bo. Stockholm 2006, s. 191. )

 

Rent generellt hävdas det i Söderstens bok att i takt med att socialförsäkringarna kom att systematiseras på en nationell nivå, urholkades samtidigt det förtroende som odlats av självhjälpsrörelsen. Anders Isaksson, journalist på Dagens Nyheter, hävdar i sitt avsnitt av boken att medvetenheten om välfärdens skörhet är närmast icke-existerande i dagens Sverige. Att studera den frivilliga sjukkasserörelsen innebär samtidigt att göra sig medveten om en del av de grunder som välfärdsstaten vilar på. Isaksson kritiserar tanken på att välfärdsstaten av många kommit att uppfattas som ett ”historiens slut” där inga alternativa modeller seriöst behöver diskuteras. Budskapet som förs fram av Isaksson är att vi har mycket att lära av historiska entiteter som sjukkasserörelsen och att vi inte reflexmässigt skall ge efter för allt som är nytt i tron att det samtidigt är bättre, mer rationellt och ändamålsenligt. (Ibid, s. ss. 190ff.).

En annan viktig aspekt som socialförsäkringarnas utveckling medförde var förändrade normer. Forskaren Anders Berge har i sin undersökning Medborgarrätt och egenansvar tittat närmare på denna problematik. En vanlig invändning som riktades mot socialförsäkringarnas utbredande var att de skulle få en negativ verkan på medborgarnas vilja att arbeta. Konkurrenssituationen på marknaden skulle ta skada då incitamenten för produktivt arbete minskade, hävdade framförallt de klassiskt liberalt skolade ekonomerna. Den minskade viljan att arbeta skulle vidare leda till en allmän samhällelig resursminskning, varvid de sämst lottade skulle få det ännu sämre – ett resonemang som vi känner igen från Malthus.

Den frivilliga kassarörelsens uppkomst kan härledas till en mängd förhållanden. De bönder som hade slagits ut genom den allt hårdare konkurrensen inom jordbruket och som lockades till storstäderna av löften om arbete manifesterade genom sin frivilliga organisering en strävan efter trygghet och gemenskap. Man identifierade sig med individer och grupper av likartad belägenhet och som erkände sig till samma värdehierarkier; exempelvis förblev de flesta societetskassor reserverade för medborgare ur det högre samhällsskiktet, medan de yrkesrelaterade kassorna i första hand var skapelser av arbetarna.

Som tidigare nämnts var viljan att bekämpa fusk och exploatering av det gestaltade förtroendet något som starkt präglade de lokalt och frivilligt organiserade kassorna, vilket också kan ses som en indikation på att den djupt rotade familjära lojaliteten från landet levde vidare i andra former. Över hela den frivilliga kassarörelsens spektrum kan liknande tendenser identifieras. Individer och grupper med likartade preferenser kommer i nödsituationer att agera utifrån sina erfarenheter och sluta sig samman med de individer och grupper som de känner samhörighet till – varför tror folk att det skulle vara annorlunda efter välfärdsstatens avskaffande? Ett svenskt grannskap, som känner sympati med en närboende som exempelvis fått sitt hustak förstört av ett nedfallande träd, skulle ha större möjligheter att agera utifrån sina sympatier och visa sin moral om de haft mer resurser och själva riktat sina välfärdsinsatser. Idag, vid en liknande situation, skulle grannskapets resurser överföras till den överdimensionerade välfärdsstaten och distribueras till i huvudsak utomeuropeiska grupper och diverse politiserade projekt. Ingenting tillfaller den drabbade. Grannskapet, vars instinktiva känsla det är att hjälpa sin närboende på alla sätt, får omgående sina möjligheter till detta beskurna av det totalitära skattetrycket och den centralt dirigerade välfärden. Genom att associera alla former av gemenskap och solidaritet med staten förtvinar moralen på individ- och gruppnivå; något behov av att engagera sig i ideella föreningar finns egentligen inte då man med gott samvete menar sig bidra till hela befolkningens välfärd genom staten. Som vi tidigare upptäckt är detta en djup villfarelse – den egna moraliska och andliga utvecklingen blir sekundär, då det i huvudsak blir staten som gestaltar det solidariska begreppets innebörd.

Moralen börjar hos individen. Vidare är det medborgarna som grupp som skall forma det moraliska innehållet hos staten; dagens system står i bjärt kontrast och utgår istället från att staten skall forma medborgarnas moral. Även om vi exkluderar invandringen som faktor i diskussionen om välfärdens vara eller icke vara, framstår systemet ändå som destruktivt. Välfärdsstaten bidrar till en samhällelig nivellering och gör det olönsamt för ambitiösa och efter upphöjdhet strävande medborgare. Bortkopplas det rent ekonomiska resonemanget ter det sig märkligt att begåvade människor blir disciplinerade till mediokerhet; deras brott är deras strävan efter upphöjdhet – straffet är att ta ifrån dem möjligheten att verka moraliskt och hjälpa sina medmänniskor på den enda verkliga grund som finns – den ideella. Den grund, som är sprungen ur det organiskt framväxta förtroendet. Det lagrade sociala kapitalet.

Mot bakgrund av ett sådant samhällsklimat är det inte särskilt förvånande att en politisk lekmannakultur utvecklas, vilket har fått förödande konsekvenser för det svenska samhället. De svenska medierna slår sig för bröstet över att Sverige har en så pass låg medelålder bland sina politiker. Vi har en finansminister som läste upp sitt mattebetyg på komvux och vi har statliga och kommunala bolagschefer som inte begriper ens de mest elementära former av företagsekonomi. Den som vill göra politisk karriär behöver inga speciella kunskaper i dagens Sverige – det räcker att hålla sig åt en viss mängd floskler och se till att vara riktigt obstinat inställd till de för stunden rådande populistiska hållpunkterna.

Nere på kontinenten är det i princip omöjligt att få en hög politisk position utan en universitetsexamen (ja, jag vet att dagens svenska universitet inte fungerar auktoritativt i sammanhanget, men ändå). Strävan efter upphöjdhet korrumperas av ett nivellerat samhällsklimat; det behövs inga reellt utbildade politiker som klarar av att administrera regioner eller företag eftersom det ändå inte lönar sig – bättre då med en Homo Sossus Nordicus som krälat och nickat sig genom systemets samtliga etapper. Det höga skattetrycket möjliggör även det omfattande stödsystem som mer eller mindre utgör det ekonomiska ”skelettet” för det svenska politiska etablissemanget.

 

Nedmonteringen av välfärdsstaten – den implicita lösningen av Västerlandets grundläggande problem

Naturligtvis kan välfärdsstaten inte nedmonteras över en natt, men man måste börja i någon ände. Politisk representation i lagstiftande organ är en nödvändighet, både regionalt och på riksplanet. Innan man initierar en sänkning av kommunalskatt måste man sänka den statliga inkomstskatten. Att verka för att kommun- och regioninvånarnas skatter först och främst stannar i kommunen och regionen är ett första steg. Det andra steget är att sänka den progressiva kommunalskatten. Det är genom skatter som välfärdsstaten bevaras och det är genom ett minskat skatteunderlag som den förr eller senare kommer falla.

Många vägrar ens tänka tanken på att välfärdsstaten kommer att falla. En stor del av de såkallade systemkritikerna (de som inte har några som helst problem med att klanka ner på ”islamiseringsdiskursen” och ”liberalismen”, men som aldrig någonsin skulle rikta någon kritik mot välfärdsstaten) har i sin kritik mot den omfattande invandringen närmast likställt det historiska landet Sverige med själva välfärdsstatens bevarande; när välfärdsstaten urholkas, urholkas också landet Sverige, tycks åsikten lyda.

Merparten av de svenska fritänkarna är väl bekanta med den triangulära maktkonstellationen: vi har medierna, som stödjer sig på ”forskning” från universiteten, som vidare stödjer sig på etablissemangspolitikens legislativa och exekutiva makt, som i förlängningen stödjer sig på både ”opinionen”, uttryckt genom etablissemangsmedia, och alltså ”forskningen”, uttryckt genom universiteten. Det hela rör sig om ett maktens triumvirat. När den ena parten angrips, kommer de andra parterna till undsättning. Det är nästintill omöjligt att koordinerat åstadkomma en metapolitisk förändring genom infiltration i dessa tre sfärer. Snarare är en etablering av alternativa institutioner helt nödvändigt. Då stöter man emellertid på problemet med finansiering. En avgörande anledning till att massinvandringen försvaras av etablissemanget är dess betydelse för den offentliga sektorn; ett löjligt stort antal av socialarbetare, flyktingsamordnare, kuratorer och psykologer i statlig tjänst är helt beroende av den massiva invandringens fortbestånd. Dessa statsarbetares uppehälle bekostas av den svenska arbetande befolkningen, som genomgående tvingas avstå från nära en tredjedel av sina månatliga inkomster.

    Välfärdsstaten möjliggör triumviratets fortbestånd. Det är otänkbart att triumviratet hade kunnat upprätthållas utan välfärdsstaten. Till att börja med hade mängder med sunkiga bolsjevikblaskor tvingats lägga ner om det skattefinansierade tidningsunderstödet drogs in. Många av de stora dags- och kvällstidningarna hade också fått det svårare om stödet drogs in. Hade det skattefinansierade understödet till de politiska partierna uteblivit hade det svenska lekmannastyret förtvinat och lämnat utrymme åt kompetenta ledare, eftersom det då hade lönat sig att ge dem betalt efter kompetens.

I dagarna ståtas det med att Sverige är det enda landet i EU med budgetöverskott de senaste två åren. Samtidigt glömmer man av att i sammanhanget omnämna vårt enorma skattetryck; ett överskott som inte tycks gå till särskilt genomtänkta ändamål.

”Custom reconciles us to everything”

 – Edmund Burke, A philosophical enquiry

 Den tidiga frivilliga kassrörelsen präglades ännu av bygemenskapens lagrade förtroende. I någon mån är de allmänna socialförsäkringarnas genombrott under 1950-talet en avslutande manifestation av det regionalt och lokalt sprungna förtroendet. Den regionala organisationen bekräftade sin lojalitet gentemot staten. Lojaliteten förtvinade så småningom genom systemets bristande transparens och vissa medlemmars parasitering. Förtroendet försvann och slentrianen inleddes; att vara solidarisk och moralisk blev synonymt med att betala skatt. Individens och den lokalt belägna gruppens egna moraliska ansvar urholkades genom den oproportionerliga tilliten till staten. Bandet till systemets ursprungliga förutsättningar försvann i glömskans djup och den nya vanans makt segrade. Svensken berövades lokalsamhällets vackra och sublima förtrogenhet och möjligheterna till moraliskt handlande inskränktes.

Vi bevittnar i dagarna välfärdsstatens fullständiga pervertering, inte bara i Sverige, utan i hela Europa. En bevarad välfärdsstat kommer inte ha någon möjlighet att stoppa den massiva invandringen. Istället krävs en avveckling av välfärdsstaten och en restauration av det förlorade förtroendet.

Vilka fördelar finner vi i att avveckla välfärdsstaten? Jag finner följande punkter särskilt angelägna att omnämna:

Massinvandringens upphörande – Utan välfärdsstaten, ingen massinvandring. Det är sannolikt så att vi ändå haft en viss form av invandring – framförallt kvotflyktingar – men den såkallade anhörighetsinvandringen och ”permanenta välfärdsturismen”, hade upphört – vilket trots allt utgör den förkrossande merparten av invandringen. Ingen flyttar från Somalia till Sverige för vintern och mörkret. I regelrätt konkurrens mellan etniska grupper – utan statssanktionerade subventioner och övriga fördelar – hade nyanlända migranter haft svårt att etablera sig.

Det socialistiska arvets avlägsnande – Genom att urholka skatteunderlaget motverkas det politiska lekmannastyret och det skattefinansierade tidningsunderstödet. Många av de svenska bolsjevikepigonerna hade fått svårt med sitt uppehälle efter en sådan åtgärd. Sänkt skatteunderlag innebär även mindre resurser till politiserad pseudoforskning som genusvetenskap.

Välanpassad politisk strategi – Varför skall man identifiera sig själv mot invandraren, ”den Andre”? All politisk verksamhet som grundar sig på populistisk spontanitet och som saknar förmåga att attrahera genom en egen vision, ett eget ideal och en egen identitet, är dömd att misslyckas. Minskad invandring är ett explicit mål för vissa. Samma mål kan emellertid nås implicit genom välfärdsstatens avskaffande. Ett sant högeralternativ, med siktet inställt på regionalisering och sänkta skatter, kommer att utgöra förgrunden för ett sådant mål. Politikens former är oändliga och ständigt skiftande; välfärdsstaten har likt den överväxta heden ett behov av att rensas, att återfå sin proportion och kontakt med sina tidiga rötter. Detta uppnås inte genom en reformation av det statliga välfärdssystemet – snarare måste systemet avvecklas och ett nytt livskraftigt alternativ agera ersättare.

Det återbördade moraliska ansvaret och förtroendets oändliga möjligheter – Sist men inte minst återfår medborgarna genom välfärdsstatens avveckling sin möjlighet att agera moraliskt gentemot sina folkfränder. Solidaritet och gemenskap kommer då inte längre att associeras med ett överdimensionerat, överstatligt system, utan förankring i lokalsamhället eller regionen. Istället – som ett resultat av ökade inkomster – kommer möjligheten finnas att initiera privata, regionala eller lokala alternativ där förtroendet, det sociala kapitalet, kan odlas. De gemensamma preferenserna kommer upp till ytan ännu en gång och den uppifrån pådyvlade solidariteten blottas för vad den egentligen är: falsk och omoralisk.

Västerlandet är inte hotat för att främmande civilisationer och folkslag plötsligt genom egen kraft blivit mäktigare och sprungit förbi. Problemet ligger hos den faustiska civilisationen själv. Genom att avskaffa välfärdsstaten återvänder vi till de förutsättningar som inledde vandringen mot välfärdsstaten från första början; återigen får familj, vänner och bekanta chans att utöva sin lojalitet och skapa lokala/regionala kassor där deras gemensamma förtroende för varandra manifesteras. I det läget vet vi vad centraliserad välfärd innebär – brist på transparens och ett system med nettomottagare och nettobetalare. Sannolikt kommer vi ett tag framöver även leva i ett land med omfattande MENA-grupperingar, vilket faktiskt är positivt i den bemärkelsen att vi inte riskerar upprepa samma misstag igen. Homogeniteten var ju faktiskt en av förutsättningarna för den centraliserade välfärdsstaten. Vad folk inte förstod då var att dess fulländning under 1950-talet samtidigt inledde dess degeneration.

Varje historiskt medveten europé känner till Faust-legenden: den vetgirige vetenskapsmannen som sålde sin själ till djävulen för att veta allt och få utlopp för varje passion. Det är precis vad Västerlandet har gjort. Det skall hjälpa afro-asiater och införa mänskliga rättigheter överallt, man skall uppnå det totala upphöjda tillståndet men man säljer samtidigt sin själ (förråder Traditionen) för att göra det.

Sensmoralen i Faust är ju att upphöjdheten aldrig får bli ett självändamål, ty då tappar man bandet till vad som ursprungligen låg bakom själva strävandet. Faust föraktades och fick stenar slängda efter sig av samma människor som han skulle bota pesten för – varför? För att det stred mot Traditionen, mot naturen. Varför är MENA-människor otacksamma, våldtar, rånar, mördar och hånar européer som säkerställer deras välfärd? För att det strider mot Traditionen, mot naturen, att hjälpa dem.

De resonemang som anförs ovan har tillsammans dragit upp konturerna av en alternativ uppfattning av välfärden som koncept. Vi kan inte längre betrakta välfärden som ett aprioriskt godartat bihang till staten. Om välfärden skall få någon faktisk betydelse för ett verkligt högeralternativ, kan det endast återges i uppdragandet och presenterandet av en organiskt framvuxen välfärd, i motsats till den nuvarande, av staten uppifrån befallda, mekaniska välfärden.

Jag är fullt medveten om att exempelvis Moderaterna dragit nytta av välfärdsbevarande retorik, men grunddragen i deras framgång ligger i inkomstökningarna för den arbetande delen av befolkningen. Ett verkligt högeralternativ har inget behov av att ägna sig åt populistiskt invandringsbabbel – det duger gott att angripa välfärdsstaten. Ett fullt rimligt antagande är att den samlade vänsterns nya väljare och medlemmar om några år i huvudsak kommer ha utomeuropeisk bakgrund, medan Alliansens väljare i huvudsak attraherar svenskar och andra europeiskättade. Vilka av alternativen vill ha en utökad välfärdsstat med ökat skattetryck, återinförd förmögenhetsskatt och högre ersättningsnivåer? Vänstern. Alliansen nyttjar av taktiska skäl en välfärdsretorik; Homo Sossus Nordicus lever ju alltjämnt vidare, och årtionden av vaggan-till-graven-socialism tar tid att göra sig av med. Ett alternativ bör presenteras som kan uppvisa välfärdsstatens fulla röta och ge landets invånare mer resurser för upphöjande ändamål. Ett alternativ, som vidare är villigt att basera ett samhälle på organisk välfärd – som alltså är helt beroende av frivillighet och det varsamt framväxta och ackumulerade sociala kapitalet.

 

Sammanfattning

Vi måste göra upp med den historiska välfärdsstaten. Den kan under inga som helst omständigheter längre betraktas som ett heligt, ofelbart system – därom vittnar alltför omfattande mängder fakta till dess nackdel. Den historiska välfärdsstaten är en produkt av ett plikttroget och samvetsgranns folks bästa intentioner, men i dess centraliserade och icke-transparenta form finner vi en intermediär övergång till en fruktansvärd maktapparat i socio-globalisternas händer. Välfärdsstaten har som instrument brukats för att överföra stora mängder resurser från den historiskt inhemska befolkningen till nyanlända, utomeuropeiska grupper. Dessförinnan bidrog systemets förutsättande höga skattetryck till att stora mängder, efter upphöjdhet strävande svenskar, gång på gång nivellerades till den stora massans nivå. I det allmänt nivellerade tillståndet korrumperades den civilisations- och kulturskapande förmågan hos stora delar av befolkningen, samtidigt som arbetets sakralisering innebar att staten dyrkades som en guldkalv; genom staten var medborgarna moraliska och det som inte gynnade det allmänna – staten – betraktades som omoraliskt.

Ett avskaffande av välfärdsstaten skulle få ett civilisatoriskt symbolvärde av stora mått. Välfärd, i den mån begreppet överhuvudtaget bevaras, kommer ha reell betydelse i ett uteslutande regionalt/lokalt format. Den nuvarande välfärdsstaten kan bevaras på två sätt: Antingen genom utökade skatteunderlag, där den arbetande delen av befolkningen beskattas på ännu mer av sina inkomster, eller, genom degraderingar av de nuvarande ersättningsnivåerna. Det förstnämnda alternativet kommer göra de borgerliga dissidenterna missnöjda och det sistnämnda kommer sticka i ögonen på den memfitiskt präglade vänstern. Oavsett vilket alternativ som premieras, så kommer systemet att falla; förr eller senare kommer den överarbetade borgerliga dissidenten att ge utlopp för sin frustration och protestera mot det höga skattetrycket – i det andra fallet kommer de memfitiska massorna att revoltera mot minskade ersättningar och försätta hela samhället i gungning. Det finns bara en lösning på välfärdstatens problem – att avveckla den och ännu en gång ge utrymme för det naturliga förtroendet, som vidare bekräftas genom den organiska välfärden.

Länge nog har de kloka präglats av tvivel, men den tiden är förbi. Ett stigande antal människor i Sverige och övriga länder i Europa vet vad som måste göras. Vid diskussionen av välfärdsstaten finns en vägledande maxim att lägga på minnet: tilltro skapar självförtroende och styrka. Västerlandets problem har diskuterats och omvärderats länge nog, nu är det dags att finna lösningar (och sådana brukar en vinnare hitta). Framtiden kommer av sig själv, men framstegen måste vi själva göra. Låt oss börja med att avveckla välfärdsstaten.

Kontrarevolution – Organisk välfärd

Revolution – Mekanisk välfärd

Till frågan om den postindustriella samhällsordningen

Bakgrund

Det finns få frågor som är så betydelsefullt för ett samhälles karaktär som den formella arbetsfördelningen. Hur den gestaltar sig beror bland annat på hur de styrande grupperna i samhället betraktar arbetet, kanske som i sig meningsfullt innehåll eller enkom som medel för ett övergripande ändamål.

Förutom arbetet är statens formering beroende av maktens centralistiska eller decentralistiska konstitution. Nedan följer en presentation av en utblick över den möjliga postindustriella samhällsordningen och dess inställning till den samhälleliga arbetsfördelningen.

 

Det demografiska dilemmat – det allmänna välståndets konsekvenser för nativiteten

I det moderna samhället framställs ofta ekonomiskt framsteg som ekvivalent med ett allmänmänskligt framsteg. Genom välståndet är det tänkt att vi bland annat skall få mer resurser över för hälsa och ett allmänt tryggare leverne; vi kan bosätta oss i lugna områden och leva i fred och harmoni med en likartad omgivning, utan att oroa oss för omedelbara hot som exempelvis lättspridda sjukdomar eller social oro.

De som har mindre ekonomiska resurser har svårare att uppnå välstånd; definitionsmässigt är de materiellt utsatta och i annat avseende saknar de ofta möjlighet att undandra sig områden som är oroliga att leva i. I ett arbetslöst tillstånd ökar incitamenten för barnafödande och blir samtidigt en slags grundläggande förutsättning för överlevnad; fler familjemedlemmar ökar möjligheten för släkten att överkomma utmaningarna som hotar den rena överlevnaden. Eftersom dessa grupper sällan har tillgång till adekvat medicin ens för de mest basala sjukdomar, dör många av familjemedlemmarna i tidig ålder – och ger därmed sina släktingar en liknande position i den cykliska process som upprepas om och om igen, generation efter generation.

De ekonomiskt besuttna grupperna må i varje givet fall ha släktband till de ekonomiskt resurssvaga. Konsekvensen av gruppernas diametralt skilda förutsättningar blir ändå likartad: både den resursstarka respektive den resurssvaga gruppen bidrar till en samhällelig befolkningsökning; den resursstarka genom sin förmåga att genom medicin och god mattillgång förlänga levnadstiden; den resurssvaga genom blotta tidsutrymmet och nödvändigheten av ett stort familjeantal när offentliga hjälpinsatser saknas. Prästen, nationalekonomen och demografen Thomas Malthus (1766-1834) var bland de första att uppmärksamma denna potentiellt långsiktiga problematik för samhället i sin helhet.

Kontexten för Malthus var England vid den begynnande industrialiseringen. Där hade hjälpinsatserna för de fattigaste i samhället (The Poor laws – en för Malthus högst ironisk benämning) närmast inneburit en försämring för majoriteten av de fattiga. Genom att bistå de fattiga i deras mest grundläggande behov – mat och vatten – bidrog man till en successiv befolkningsökning; detta utan att samtidigt lägga mer resurser på jordbruksproduktion. Detta var för Malthus en högst destruktiv utveckling av främst två skäl. För det första, så innebar det att fler människor skulle dela på successivt minskande resurser. För det andra, så motverkade fattigvården det ursprungliga syftet, nämligen att förbättra de fattigas levnadsförhållande; snarare så blev en betydligt större del av de lägre klasserna värre utsatta genom den sinande tillgången på mat och vatten. En annan negativ effekt som fattigvården medförde var att fattiga arbetare uppmuntrades att gifta sig och skaffa barn tidigt, trots att de själva inte kunde försörja dem.

Malthus motsatte sig principiellt statligt sanktionerade hjälpinsatser för fattiga. Om man lät bli att skapa fler fattiga genom missriktade åtgärder skulle samhället enligt honom uppnå en fruktbar balans, där privat välgörenhet kunde underlätta för de allra fattigaste – som då skulle vara en betydligt mindre del av befolkningen, eftersom en avsaknad av statliga hjälpinsatser hade inneburit en stabilisering av befolkningsantalet.

Vi kan rätteligen jämföra situationen med dagens Afrika, Mellanöstern och Sydasien; Västvärlden har genom FN och andra organisationer skänkt oräkneliga miljarder i understöd för att hålla liv i de undernärda människomassorna. Vad är resultatet? En kraftig befolkningsökning, som innebär att alltfler skall dela på en allt mindre tillgång på mat och vatten. Bekämpas fattigdomen? Naturligtvis inte. Istället ser vi en stegring av fattigdomen – fler får det värre och de fattiga som hade kunnat ta del av ett resursöverflöd förblir istället hungriga och än värre utsatta än de varit utan hjälpåtgärder.

Den demografiska principen sträcker sig också in i diskussionen om välfärdens funktion. Vi bevittnar idag en resursöverföring i form av bidrag till stora skaror invandrargrupper som i offentligheten anges som utsatta. Erfarenheten visar att dessa grupper slukar mer resurser än vad de återgäldar; resultatet måste bli ett samhälle där alltfler måste dela på allt mindre resurser.

Det finns betydligt fler faktorer som avgör hur nativiteten utvecklas i ett land än den basala tillgången till mat och vatten. Normer och värderingar har en oerhörd betydelse för folkets övergripande fertilitet – om så inte vore fallet hade Västvärldens befolkning naturligtvis ökat under de senaste hundra åren. De grundläggande förutsättningarna, betydligt mer svåra att åtgärda och återuppväcka än normer och värderingar, kan emellertid sägas vara tillgången på mat och vatten. När detta skrivs är mänskligheten närmast 7 miljarder – kanske ännu mer. Den allra värst drabbade skaran av denna omfattande population får det ständigt sämre genom den fortsatta befolkningsökningen, främst i Afrika. Det är ett i hög utsträckning skapat problem – vilket också innebär att det går att icke-skapa, om bara den politiska viljan finns till att göra det. Återkallandet av västerländska resurser som skapar befolkningsöverflöd hade initierat en världsomfattande hunger som sannolikt hade löst befolkningsproblematiken. Om inte annat, så kommer naturen förr eller senare att initiera denna vilande kraft; då lär den emellertid också drabba västerlänningar.

Vad skall västerlänningar göra för att ta sig ur fattigdom som uppkommit ur otur och missgynnsam arv och miljö? Vägen ut ur fattigdom kan ske genom antagandet av borgerliga värderingar såsom sparsamhet, nykterhet och ansvarsskyldighet, som kan tänkas utvecklas under den period som individen väntar in äktenskapet. Via stödaktioner som organiserats regionalt kan sedan individen eller gruppen bygga upp ett hushåll efter dessa värderingar och tradera dem vidare till sina efterkommande.

 

“If no man could hope to rise, or fear to fall, in society; if industry did not bring with it its reward, and idleness its punishment, the middle parts would not certainly be what they now are.”  Thomas Malthus – Essay on the Principle of Population, s. 148

På vilket sätt kan Malthus bidra med en förståelse av den postindustriella samhällsordningen? Relevant är naturligtvis fokuseringen på jordbruket, återaktualiseringen av de fysiokratiska tankegångarna. Vilken ställning lyxfabrikat får i framtiden vet vi inte, men under omställningsfasen av den industriella ekonomin till en postindustriell ekonomi, har matvaror företräde. Industrierna i Sverige är döda sedan länge och utvecklingen i övriga länder i Europa går åt samma håll. Framtidens rikedom hittar vi i jordbruket, och få delar av jordklotet kommer vara så förmånliga för denna ädla syssla som den norra hemisfären; i takt med att jordens medeltemperatur höjs kommer förutsättningarna för jordbruk i dessa trakter att förbättras.

Den postindustriella samhällsordningen kännetecknas således av en fysiokratisk ordning, där strävan efter autarki – grundläggande samhällelig självförsörjning – ter sig som en logisk konsekvens. Ambitionen att diversifiera ekonomin genom lyxfabrikat – den av utrikeshandel beroende begärsekonomin, separerad gentemot behovsekonomin, alltså autarkin – förblir sekundär. För att en begärsekonomi skall fungera, måste behovsekonomin redan vara inrättad; innan handel inriktad på lyxfabrikat kan initieras, måste autarkin – med jordbruket som centralpunkt – vara formerad.

Arbetsordningen kommer till största del bero på den fysiokratiska ordningens konstitution. Om tillgången är god på memfitiskt präglade människor, skulle dessa anta en naturlig funktion som lågbönder, arbetare och skötare av jordbrukets mest primitiva sidor – å de mindre respektive högre jordbruks- eller manufakturägarnas vägnar. Fattigvårdsinsatser, frivilligt antagna och därmed moraliskt högstående, skulle inriktas på den lilla mängd nordbor som av olika anledningar står utanför möjlighet till andlig och materiell upphöjelse. Genom hjälpinsatserna hade dessa samtidigt blivit uppfostrade i enlighet med de västerländska värderingar som tidigare omnämndes; en ackumulativ effekt på samhällets allmänna välbefinnande och styrka skulle därmed åstadkommas.

 

Handels- och försvarsfederationen – den postindustriella Hansan

Den postindustriella samhällsordningens arbetsordning är stringent med traditionell västerländsk statsuppfattning. I den grekiska stadsstaten, framförallt i Sparta, baserade aristokratin sin makt på jordbruket. Slavarna utförde lejonparten av de mest primitiva formerna av kroppsarbete, vilket frigjorde tid för grekerna att skapa och utveckla sin kultur. Slavarna stod utanför möjligheten till politiskt inflytande; endast fria grekiska medborgare hade rätt att delta i det demokratiska systemet. Både Platon och Aristoteles instämde däri, att slavarna är av naturen ofria; endast deras allsmäktige härskare är utrustad med intelligens och förutseende och han måste följaktligen bestämma allting och vara allas herre – det typiska kännetecknet för den pyramidala statens allsmäktiga farao.

Precis som i Europa under tidigmodern – förrevolutionär – tid betraktades slavarna i den grekiska stadsstaten som herrarnas – i detta fall grekernas – redskap och verktyg. Det fanns naturligtvis grekiska slavar, men i regel ansågs de flesta greker vara herrar, varför man begav sig till de barbariska länderna när slavar behövdes. Slavens uppgift var då, precis som genom hela historien, att utföra befallningar, det som hans ägare planerat.

Aristoteles syn på slavarna härrörde samtidigt ur en positiv syn på människans strävan efter privategendom. I första hand skall denna strävan betraktas som en ständig jakt på upphöjdhet – om rätten till privategendom begränsas förlamar man denna strävan; den som skall hysa överhöghet gentemot en annan måste även överglänsa honom i ekonomiskt avseende, hävdade han. Aristoteles befarade att en egendomsutjämning skulle leda till upplösningen av ordning och lag. Om individer och grupper som har större visdom och större ansvar inte får några materiella fördelar så blir det dem och inte samhällets lägre klasser som får anledning att protestera mot styret. Samhällets övergripande moraliska balansförhållande skulle rubbas av en egendomsutjämning – om inte ens möjligheten till ett liv i lyx och överflöd fanns så skulle dygder som måttfullhet och självbehärskning vara meningslösa. Botemedlet mot frosseri och girighet finner vi inte i förändringen av ekonomiska förhållanden, utan i uppfostran. Genom uppfostran påverkas inte egendomsförhållandena, utan snarare begäret efter egendom. Aristoteles, precis som Malthus, lägger alltså stor vikt vid uppfostran för att lösa samhällets eventuella egendomsproblem. För en människa präglad av faustisk frihet ter sig detta som en Traditionstrogen hållning.

Vid synen på individernas frihet var både Aristoteles och Platon överens om att den bästa samhällsformen präglas av en familjär samhörighet medborgarna emellan. Varje fri man ingår på ett organiskt sätt i samhället; det politiska ”djuret” aktivt inom ramen för en given social gemenskap. Av mer underliggande betydelse är naturligtvis statens förmåga att ordna hierarkier och specialiseringar; människans olikhet utgör utgångspunkten för den traditionella samhällsformen och slutprodukten är den moraliska förbättringen och fullkomningen av medborgarna.

Den antika staten utgår likt den postindustriella från en traditionell variant av rättvisa som består av det riktiga förhållandet mellan samhällets olika delar (klasserna). Den bästa samhällsformen är den som tar hänsyn till människornas olika anlag och ordnar samarbetet mellan människor så att de kan fylla den uppgift som lämpar sig bäst för var och en; därmed kan alla höja sig till den moraliska nivå som deras skiftande förutsättningar tillåter.

Under 1100- och 1200-talen får diskussionen om lagarnas betydelse och validitet en större förfining genom studiet av den pånyttfödda romerska rätten. Skillnaderna mellan ius naturae (naturrätt), ius gentium (folkrätt) och ius civile (civilrätt) framförs inom den tradition som hör till den romerska ordningen (en av de tre civilisationsarketyperna). En konkretisering sker genom uppdelningen av gudomlig respektive mänsklig lag; världslig sanning kan människan nå på egenhand, den uppenbarade sanningen står utanför de världsliga ramarna – Traditionen, i dess ursprungliga form. Då Gud skapat världen härleds i slutändan alla lagar till honom; distinktionerna är nödvändiga för den bristande människokaraktären och de i ännu högre utsträckning bristande samhällsformerna. Den världsliga sanningen och i förlängningen, uppfattningen om naturlagen, anpassas efter anda; en faustisk, postindustriell samhällsform är därför autarkisk och frihetligt inriktad medan den memfitiska staten blir en pyramidal behovekonomi, präglad av den extensiva befrielsen från Traditionen.

Under medeltiden bredde ett slags decentraliserat statsstyre ut sig över hela den Europeiska kontinenten. I Norra Europa, det historiska gotiska territoriet, bildade under högmedeltiden en mängd städer – bland att Visby, Riga och Novgorod – ett handelsförbund som idkade och skyddade sin handel gentemot olika konkurrenter; Hansan var en nordisk variant av den decentraliserade samhällsformen. Inom förbundet togs gemensamma förordningar fram för handelsprivilegier, men även ett gemensamt försvarsförbund utarbetades för att råda bot på externa hot. Hansans begynnande former under 1100-talet och dess fulländning under 1300-talet, innebar också en kapitalistisk utveckling genom fjärrhandel, som så småningom fick genomslag över hela Europa. Hansan var en decentraliserad och transparant form av samhällsorganisering som administrerades av en tysk handelsklass; deras inflytande sträckte sig som ett resultat av detta även utanför Hansan, där de ägde prestige och visades tillbönhörlig respekt. Hansan lyckades genom de anslutna städernas och områdenas gemensamma resurser motverka etablerandet av territorialmakter i östersjöområdet i flera hundra år, innan dess makt förtvinade mot bakgrund av lokala furstars ökade militära och ekonomiska resurser, samt den danska Grevefejden 1543 som ledde till att flera viktiga städer bröt sig ur förbundet.

Hansan som komparativ jämförelse med den postindustriella samhällsformen, är ett tema som undertecknad skall återkomma till mer ingående i framtida inlägg. Anledningen till att Hansan diskuteras är dess likheter i enlighet med kriterier som tidigare omnämnts vid diskussioner om den postindustriella samhällsformen. Hansan var ett decentraliserat handelsförbund där – trots att vissa städer i praktiken hade ett större inflytande än andra – den grundläggande tanken var att de anslutna medlemmarna skulle dela privilegier med varandra gentemot större, konkurrerande krafter utanför förbundet. I Hansan finner vi också ett frihetligt uttryck genom de såkallade hansadagarna, där man bland annat ratificerade traktat, godkände nya medlemmar eller uteslöt sådana som misskött sig, avtalade handelsprivilegier, behandlade utrikespolitiska frågor som rörde gemensamma krigsinsatser eller fredsuppgörelser, diskuterade handelssanktioner mot andra stater och avgörandet av tvister mellan olika handelsstäder. Många städer gick emot de beslut som fattats under hansadagarna, men som generella riktlinjer fungerade ändå de där tagna besluten.

Tanken på en decentraliserad, regionalt/lokalt sprunget handelsförbund är koherent med den postindustriella samhällsformens grundläggande förutsättningar. Fjärrhandel mellan olika områden säkerställer att ekonomin inte blir ensidigt fysiokratiskt baserad och ger samtidigt handelsgrupper en naturlig plattform att handla utifrån; den postindustriella samhällsformen blir således i ekonomiskt avseende beroende av ett slags fysiokratiskt grundad autarki och en handelsbaserad begärsekonomi – den förstnämnda tillgodoser regionens medborgare grundläggande föda, den senare möjliggör import av lyxfabrikat.

 

Sammanfattning

Vad är den postindustriella samhällsordningen? Betraktat ur ett ekonomiskt perspektiv är den autarkisk genom sin fysiokratiska förankring i jordbrukets betydelse. Den är också positiv till handel med förädlingsbara råvaror, liksom med lyxfabrikat, som hör till en begärsekonomi – alltså bortom de rent autarkiska förutsättningarna.

Ett annat kännetecken för den postindustriella samhällsordningen är dess praktiska hållning gentemot den demografiska problematiken. Genom en överdimensionerad fattigvård och framtvingat bistånd löper de fattigaste medborgarna i samhället risken att drabbas ännu hårdare, då alltfler överlevande skall dela på en minskad mängd resurser. Stora resurser läggs på lärdomsinriktade institutioner som kan erbjuda filosofisk vägledning till medborgarna och som därigenom kan bidra till utökade privata välgörenhetsinsatser för de värst drabbade.

Vi ser också att den postindustriella samhällsformen, i enlighet med historiska förebilder, kan vara högst decentraliserad och administreras av särskilda samhällsgrupper; andra grupper i samhället har därefter till uppgift att utföra arbete åt de som administrerar. Den här aktuella samhällsformen är till sin karaktär regional, men med goda förutsättningar att ingå i en större helhet – bland annat genom sammanhållning i handels- och försvarsfrågor. I formellt avseende kan man också tänka sig en transregionalt erkänd monarki som, likt den tysk-romerska kejsarmakten, symboliserade de spridda furstendömenas Traditionsbaserade enhet (E pluribus unum).

Den faustiska andans förhållande till framstegstanken – Arkeofuturism – Autarki

Dagens inlägg är en fortsättning på temat om framstegstanken och försörjningsproblemet. Under behandling står den faustiska andans förhållande till framstegstanken, arkefuturismen och autarkin.

 

Bakgrund

Den memfitiska befrielsen innebar ett uppbrott från Traditionen, den nordeuropeiska människans historiska band till Gud och skapelsen. Övergivandet av Traditionen och förtrycket av den faustiska andan innebar också ett helt nytt förhållningssätt till miljön. Den urbaniserade – befriade – människan skulle inte vara underkastad några förbindelser, ansvar, eller plikter; inte ens gentemot den omliggande miljö som säkerställde förutsättningen för samma människas leverne. Som ett resultat därav exploaterades naturen hänsynslöst. Det linjära och progressiva tänkandets primat ansågs inte ha några konsekvenser – den memfitiska befrielsen erkände inga livscyklar.

Romantikerna, som gav uttryck för den nordeuropeiska människans faustiska frihet, betraktade frågan ur ett diametralt motsatt perspektiv. I den gamla ordningens samhälle balanserades – som vi tidigare har sett – friheten gentemot andra, för samhällets existens, avgörande dygder. Det förrevolutionära förhållandet till naturen karakteriserades av samma harmoni; i sammanhanget utgör den tidiga industrialiseringen endast en övergångsfas från ett miljövänligt, kosmos-samhälle, till ett hedonistiskt-utilitaristiskt kaos-samhälle.

”Human knowledge and human power meet in one; for where the cause is not known the effect cannot be produced” – Francis Bacon

Framstegstanken innan revolutionen

Den historiska arkitekten bakom framstegstanken var engelsmannen Francis Bacon (1561-1626). Han hävdade att det klassiska tänkandets blandning med den kristna lärdomen – särskilt i skolastikens form – hade bromsat möjligheterna för människan att nå ökad empirisk kunskap. Först när det klassiska tänkandets ok undanträngts kunde den kristna läran följas upp: att världen inte är Gud i en panteistisk mening, utan snarare ett objekt för den gudomliga konsten, visheten och makten – och därmed – också ett objekt för mänsklig konst, vishet och makt.
Francis Bacons visioner om en erövring av naturen kan ses som mänsklig hybris när den är som värst, men den kan också ses som en strävan efter kunskap – en faustisk längtan efter upphöjdhet. Romantikerna från 1800-talet hade sannolikt en del invändningar mot Bacon. Den största förtjänsten hos den sistnämnde var emellertid den klargörande gränsdragningen mellan det Gudomliga och det mänskligt åtkombara. Panteismen får ingen plats mellan den kristna mystiken och den objektiva naturen och därmed vänder sig Bacon emot att ett otydligt konglomerat likt skolastiken uppstår.

Bacons framstegstanke präglas av voluntarism; den medvetet ackumulerade kunskapen innebär att en fysisk maktbas kan byggas upp – främst uttryckt genom historiskt upprättade vetenskapliga och politiska institutioner (samma institutioner som lagrar de nyttiga fördomar som Edmund Burke ofta återkommer till i sin kunskapsteori).  Även Traditionen manifesterade sig inom institutionerna – som bör betraktas som de främsta vittnena till vår historia. De historiskt upprättade institutionerna ger den livskraftiga människan möjlighet att skapa kultur och bygga civilisation – de högsta uttrycken för mänskligt liv. Detta förklarar den faustiska andans fallenhet för kunskapsackumulerande institutioner. Först när arbetsmetoderna och arbetsdelningen effektiviseras ges vi tid och utrymme för kultur och civilisation. Den kristne Bacon ser alltså inte den successiva erövringen av naturen som ett mål i sig utan snarare som ett sätt att ge mer utrymme åt Traditionen – som vidare förser den europeiska människan med skaparkraft.

 

Arkeofuturism som faustisk framtidstanke

Francis Bacons tankar om framsteget kom så småningom, likt det mesta av Europas historia, kultur och civilisation, att perverteras av den revolutionära memfitiska andan. Redan 1688 – 62 år efter Bacons död – utkom en pamflett skriven av den franske filosofen Bernard Le Bovier de Fontenelle, där framsteget beskrivs som något deterministiskt – en kraft som rör sig oberoende människan. Fontenelles syn på konsten präglades också av mänsklig ofrihet; konsten blev med nödvändighet ’bättre’ och ’mer utvecklad’ ju yngre den var, oavsett innehåll eller form. Det revolutionära uppbrottstänkandet, den plebejiska kulten av det ständigt nya och dess vordna former som var så signifikativt för revolutionen och Upplysningen, anas redan hos Fontenelle. De historiska institutionerna förkastas av denne parallellt med Traditionen och projektet att erövra naturen i den faustiska andans mening, perverteras följaktligen. När projektet förlorade kontakten med sitt meningsfyllda ursprung blev det istället krasst självgående; när bandet till Traditionen kapades motiverades projektet efter en utilitaristisk-hedonistisk utopi, där möjligheterna att skapa kultur inte längre existerar. Den memfitiska andans nivellering av all upphöjdhet löper alltså parallellt med en ökad exploatering av naturen; där den faustiska andan uttryckte ett bemästrande av naturen för Traditionens, kulturens och civilisationens skull, uttryckte istället den memfitiska andan en exploatering av naturen för de icke-upphöjda och ständigt otillfredsställda massornas omedelbara, hedonistiska begär (”Um zu leben, wie man will ist plebejischen – der Edle strebt nach Ordnung und Gesetz”, som Goethe så väl förklarar).

“The essence of futurism is the planning for the future” – Guillaume Faye

Arkeofuturismen, visionen om det framtida samhällets återvändande till de arkaiska grunddragen, är i enlighet med den faustiska andan. Ett vanligt missförstånd är att Tradition och vetenskap skulle vara motsatspar. Som vi skådat i fallet med Bacon (och fler exempel finner vi i form av Newton, Linné m.fl.) så är tron på Traditionen inget som utesluter bruket av vetenskap. Med hjälp av vetenskapen utforskar vi naturens mysterier, bidrar med teknologi för lösandet av civilisatoriska vardagsproblem, samt förser människan med verktyg att skapa nya former av kultur.

Revolutionens förfäktare såg inga förutsägbara konsekvenser av att teknologin skulle brukas i hela den memfitiskt befriade mänsklighetens tjänst. Om den upphöjda nordeuropeiska människans måttfulla mängd – i relation till de afro-asiatiska massorna – haft kontrollen över teknologin hade sannolikt en bestående och återhållsam användning av tekniken kunnat säkras. I den gamla ordningens samhälle var också tekniken i händerna hos de upphöjda delarna av befolkningen. Det moderna samhället innebär teknik för massorna. Den franske tänkaren Guillaume Faye påvisar massteknologins kanske allvarligaste konsekvenser: ”[—]The perverse effects of mass technology are starting to make themselves felt: new resistant viruses, the contamination of industrially produced food, shortage of land and a downturn in world agricultural production, rapid and widespread environmental degradation[…].”(Archeofuturism, Guillaume Faye, s. 162-163).

Man skulle kunna tro att teknikens massanvändning säkerställde tillgången på fler kulturskapande människor; tvärtemot så upphör istället distinktionen mellan kultur och civilisation på det moderna samhällets massteknologiska grund, där en färgglad parkbänk är lika mycket kultur, som en formlös tavla är civilisation.

I arkeofuturismen finner vi samma tankar som Bacon presenterade redan under 1600-talet: betraktandet av tekniken som underkastad Traditionen och erkännandet av de arkaiska värdenas företrädelserätt vid beslutandet av samhälleliga förändringar. Det arkeofuturistiska förhållningssättet leder vidare till frågan om den postindustriella ekonomins struktur, där frågan om tillgången och distributionen av resurser lär accentueras.

 

Autarki som ledande uttryck för den postindustriella ekonomin

I en värld som präglas av ökad lokal instabilitet på det ekonomiska och politiska planet aktualiseras frågan om människans grundläggande behov och trygghet. När vi inte längre behöver oroa oss för våra behov kan vi ge utrymme för våra begär; överflödsprodukter – lyxfabrikat – konsumeras så länge de grundläggande behoven är tillfredsställda och plånboken tillåter det. Rudolf Kjellén (1864-1922), Sveriges kanske främste statsvetare genom tiderna, skall här användas som referens för att klargöra autarkins roll i den postindustriella ekonomin.

”Lösningen på det allmänna hushållsproblemet heter autarki, jämnmått mellan öfverkultur och kolonialtyp: ekonomisk själftillräcklighet, så att folkets väsentliga behof kunna täckas af rikets egna tillgångar.” – Rudolf Kjellén, Staten som lifsform

Rudolf Kjellén identifierade två grundläggande typer för den utvecklade ekonomin: överkultur och kolonialtyp. Den förstnämnde var inriktad på import och förädling av råvaror och omfattande export av fabrikat; den sistnämnde exporterade råvaror och köpte istället fabrikat från utlandet. Denna distinktion är avgörande för en förståelse av Kjelléns syn på autarkin som ekonomiskt system och form.

En vanlig missuppfattning som återkommer vid diskussion av autarkin är skepsisen mot handel med andra länder eller områden. Det Kjellén förordar är ett utjämnande av överkultur och kolonialtyp, ”[…]till förmån för ett system som byter råvara mot råvara och industrivara till industrivara.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente). Detta utgör enligt Kjellén inget motstånd mot handel med andra sfärer: ”Den ekonomiska själftillräckligheten skall icke köpas på bekostnad af folksjälens egen växt, som betingas af ett normalt umgänge med andra stater och folk.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente).

Autarkin innebär att ett relativt avskilt organiserat område – när nöden kräver det– skall kunna existera efter egen förmåga och förutsättningar. Alltså, att förändrade handelsmöjligheter inte skall påverka tillgången till de mest grundläggande formerna av industrivaror och råvaror. Historiskt har exempelvis Storbritannien varit en överkultur, fullständigt beroende av råvaruimport, medan exempelvis de afrikanska staterna genomgående visat sig inkapabla att avvika från sin kolonialtyp. I en värld där frihandel dominerar, behövs fortfarande autarki; den är inget mindre än ett lands ekonomiska individualitet.

Vid begrundandet av den postindustriella ekonomins konstitution, där grundvalarna för frihandel ruckats och där handelsmöjligheterna – antingen genom global brist på råvaror och industriprodukter eller genom politisk instabilitet – försämrats är tanken om autarkiens upprättande mer aktuellt än någonsin tidigare. Den arkeofuturistiska levnadshållningen beaktar också den postindustriella ekonomins utmaningar. Där man erbjuder ett altarnativ till det moderna samhällets kaos genom ett återvändande till ett samhälle bestående av ordning, familj och Tradition, ges också förslag för en lösning av den ekonomiska frågan. Arkeofuturismen är som faustisk framtidstanke ett alternativ till den memfitiska moderniteten. Samtidigt är den faustiska andans engagemang för autarkins inrättande ett uttryck för viljan att skapa kultur – genom att säkerställa de mest banala livsförhållanden genom autarkin, frigörs utrymme för civilisationsbyggande och kulturskapande. Återigen ser vi parallellerna till Bacon – genom att erövra naturen åt Traditionen och civilisationen förblev många nordeuropéer fria från att engagera sig i överflödiga arbetsuppgifter; genom arkeofuturism och autarki återbekräftar vi detta europeiska arv och säkerställer vår plats som upphöjda skapare av kultur.

Revolution – Memfitisk modernitet, determinism

Kontrarevolution – Arkeofuturism, autarki, voluntarism

Framstegstanken och försörjningsproblemet

Dagens inlägg är den första delen av två där framstegstanken och försörjningsproblemet skall behandlas ur ett revolutionärt och kontrarevolutionärt perspektiv. Följande inlägg problematiserar den memfitiska perverteringen av framstegstanken och dess förhållande till tekniken.

Bakgrund

Genom den franska revolutionen fick den vetenskapliga framstegstanke som Francis Bacon föreställde sig på 1600-talet en politisk utformning – den gamla ordningen ansågs inte längre vetenskapligt lämpad för den memfitiska, befrielsesträvande massmänniskan. De revolutionära seloterna kompletterade sin strävan efter memfitisk befrielse med en frisläppt inställning till teknikens användning.

 

Upplysningsoptimism och den teknologiska utvecklingen

Den franske upplysningsfilosofen Marquis de Condorcet (1743-1794) hade hävdat att vetenskapen utgjorde motorn i den samhälleliga utvecklingen framåt. Det tekniska framåtskridandet bejakades av denne och flertalet andra upplysningstänkare för att den ansågs främja människans tillvaro och bidra till hennes lycka. Vetenskapens utveckling spelade även en historiskt avgörande roll för industrialiseringsprocessen och kapitalismens utbredning.

Condorcet hävdade att manufakturens hantverksmetoder kunde undergå förbättringar och förenklingar, precis som vetenskapen; i takt med att allt effektiviserades skulle även hindren för den övergripande mänskliga utvecklingen att försvinna. Condorcet hävdade vidare att den tekniska effektiviseringen skulle leda till att människan kunde bruka sig av mindre areal för att producera nyttigare och värdefullare varor – en iakttagelse som blir irrelevant för en kraftigt överbefolkad planet. Condorcet utvecklade aldrig sina tankar om överpopulation men erkände existensen av en försörjningsgräns.

Condorcet var givetvis före sin tid, industrialiseringen höll ju på att värma upp i Europa under hans sista levnadsår. Särskilt under det senare 1800-talet drog den igång rejält – i Sverige påbörjades en omfattande industrialisering först under 1870-talet. Huruvida denna utveckling överensstämde med Condorcets ideal går att spekulera i, slutsatsen som drogs av dem flesta var ändå att industrialisering, allmän teknisk och vetenskaplig utveckling bekräftade framstegstankens giltighet på ett påtagligt sätt. Järnvägsbyggandet utgör ett bra exempel – den bidrog till ekonomisk effektivisering, förbättrad kommunikation och en allmän social förändring för stora delar av befolkningen, särskilt för dem som levde utanför städerna. Tron på framsteget under denna tid var väldigt stark och förblev obestridligt förhärskande fram till första världskriget.

 

Marx och Darwin – representanter för den linjära utvecklingen

Karl Marx ansatser gällande det klasslösa samhället och hans försök att beskriva en närmast lagbunden process utgör ett bra exempel på vetenskapens ökande inflytande under 1800-talet. Den gemensamma nämnaren var framtiden, som man närmade sig med både nödvändiga och önskade framsteg – hos Marx pläderades framförallt nödvändigheten – ett uttryck för den människoskeptiska, memfitiska andan, som missaktade viljan och därmed moralen.

En annan framstegspräglad tänkare gav sig till känna under samma epok som Marx – Charles Darwin. Dennes evolutionslära kan i viss mån anses vara lika otrolig som den Marx presenterade – gemensamt är betoningen av en långvarig utvecklingsprocess, obunden Traditionen. Evolutionsteorin var ett barn av sin tid. Tron på den fortskridande tekniska utvecklingen som manifesterat sig i diverse uppfinningar kunde nu kompletteras med en tro på en biologisk utveckling. Detta bidrog säkert till att legitimera teknisk utveckling, då den av många kunde betraktas som likvärdig med den biologiska motsvarigheten. En ökad tilltro till det tekniska framsteget bidrog i slutändan till en allt värre exploatering av naturen. Synen på biologins utveckling legitimerade den tekniska och vice versa.

 

Kontrarevolutionärerna – naturens försvarare

Självständiga filosofer och tänkare från olika skolor tycks ofta beröra framstegstanken utifrån ett perspektiv som återknyter till dess inverkan på människans moral och levnadssätt. Det vore direkt felaktigt att påstå att dessa tänkare inte skulle ta hänsyn till hur vetenskapen och tekniken påverkat människans praktiska leverne – som redovisats utgör den effektiviserade kapitalismen ett bra exempel på detta. Det som saknas hos dessa är emellertid ett utförligt hänsynstagande till hur framstegstanken påverkat och hur den fortsätter att forma vår miljö. Tanken att exploateringen av naturen skulle vara berättigad, finner vi hos den ursprungliga framstegstanken redan under 1600-talet (J. Bowler, Rhys Morus, Making modern science – a historical survey, Chicago 2005, s. 215). Romantikens anhängare hade kritiserat industrialiseringens exploatering av naturen och länkat samman denna med Revolutionen. För de kontrarevolutionära romantikerna framstod naturen som objektiv och allmängiltig på samma sätt som Traditionens ursprungliga värden, som alltså rycktes upp i samband med revolutionen och moderniteten (J. Bowler, Rhys Morus, (2005), s. 218-219). Den miljörörelse som växer fram under 1900-talet skiljer sig gentemot romantikens motsvarighet genom den förstnämnda gruppens betoning av miljöförstöringen som ett specifikt hot mot människan. Romantikerna såg ett explicit egenvärde i att bevara naturen – kanske just för att detta hängde samman med försvaret av Gud och bevarandet av de organiskt framvuxna auktoriteterna och institutionerna. Den moderna miljörörelsen – där Miljöpartiet självklart inbegrips – kan således påstås ha accepterat framstegstanken med dess frihet(befrielse), jämlikhet och broderskap, samt tron på ett universellt tillgängligt, ofelbart förnuft – samtidigt som de inte har någon principiell grund för att förkasta den teknologiska utvecklingen – en utveckling vars effekter man numer – när människan hotas – alltså vill bekämpa (Liedman, Sven-Eric, (2005), s. 307, 310). Avsaknaden av stringens är dock inte förvånande när man beaktar den moderna människans sedvanliga narcissism. Romantikerna försvarade Traditionen då de betraktade den som sammanbunden med naturen – Gud. Genom att förklara krig mot de historiska institutionerna och auktoriteterna förklarade revolutionärerna samtidigt krig mot miljön, som även den underkastades strävan efter memfitisk befrielse.

 

Sammanfattning

Condorcet hade som tidigare beskrivits en stor tilltro till upplysningsprojektet. För denne innebar vetenskapens utveckling det säkraste tecknet på mänskligt framsteg. Marx och Engels kritiserade vetenskapen och tekniken i kapitalismens tjänst, men någon hållbar miljöuppfattning presenterades aldrig. Darwins evolutionslära präglade samtidens utvecklingsoptimism, där något primitivt – oupplyst – utvecklas till något mer komplext – upplyst. När exploateringen av miljön inordnades i den politiska framstegstanken betraktades också den konkreta tekniska utvecklingen – paradoxalt nog – som naturlig. Jürgen Habermas inspirerades av Max Webers resonemang om målrationalitet och hävdade att upplysningens tekniska tradition kommit att inkräkta på det mänskliga livet i en sådan grad att vi glömt upplysningens moraliska rötter – den memfitiska befrielsen. Om framstegstanken främst uppenbarar sig i teknikens skiftande – men konkreta – former, innebär det att dess förverkligande är betingat av jordens begränsade resurser och den växande mänskliga populationen. Här visar sig, med önskvärd tydlighet, den memfitiska framstegstankens praktiska ofullkomlighet.

Faustisk frihet och memfitisk befrielse

Dagens inlägg utgör en koncis exposé över den revolutionära och kontrarevolutionära förståelsen av frihetsbegreppet under den franska revolutionen.

Bakgrund

Frihet var det första slagordet i den franska revolutionens formellt angivna utgångspunkter. Ordet är närmast att betrakta som en politisk truism, ett ofrånkomligt axiom, som brukas (eller missbrukas) av de flesta som deltar i det offentliga livet. Det ursprungliga frihetsbegreppet perverterades av revolutionärerna, som gjorde det synonymt med ordet befrielse. En förståelse för detta starka fundament för moderniteten framträder kanske allra tydligast i den brittiske revolutionären Thomas Paines (1737-1809) polemiska skrift Rights of man (1791) – ett svar riktat mot Edmund Burkes (1729-1797) magnum opus, Reflections on the revolution in France (1790). Nedan följer en klargörelse över deras motstridiga syn på friheten.

”An army of principles will penetrate where an army of soldiers cannot… it will march on the horizon of the world, and it will conquer.” – Thomas Paine

 

Människan – en kulturskapande varelse

Att människan visar respekt för djur åsidosätter inte sanningen om människan som Guds främsta skapelse. Kulturen som sediment av den upphöjda människans själsliv är ett särdrag som exkluderar oss gentemot djuren. Den organiserade jorden och statsmaktens varierande prioriteringar står bevisligen utanför djurens intresse och kontroll; denna uppfattning var ett a priori dictum bland européer innan den franska revolutionens utbrott 1789.

Den memfitiska andan i dess olika historiska former har i motsats till det för-revolutionära tillståndet konsekvent försökt reducera människan till en kugge i det sociala maskineriet – i bästa fall som ett något smartare djur. En mekanistisk världsåskådning som förnekar själslivet – den personliga upphöjdhet som Traditionen förser människan med – kan aldrig bidra till skapandet av kultur eller civilisation. Den franska revolutionens förfäktare – däribland Thomas Paine – ville  bygga ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och broderskap. Vad som ger människan befrielse – och frihet – enligt Paine är inte Gud, utan livet. Vid skapelsen fick människan sina rättigheter, men det är inte Gud i en kristen mening som räckt över dessa, utan en deistisk Skapare. Paine sammanfattar varför de ursprungliga rättigheterna förlorats:

”Why then not trace the rights of man to the creation of man? I will answer the question. Because there have been upstart governments, thrusting themselves between, and presumptuously working to unmake man.”  (Paine, Rights of Man, 2008, s. 117)

Paine betraktar inte befrielse och andra rättigheter ur en aristotelisk mening, där exempelvis etik får reell betydelse först i den sociala kontakten med andra människor. Istället gestaltar Paine, genom sitt angrepp på den gamla ordningen, precis som Rousseau, sin strävan efter att återvända till den icke-sociala djuriska naturen. Konsekvensen av Paines angrepp mot regeringar och institutioner blir en förnekelse av människans förmåga att skapa kultur och civilisation, det som särskiljer oss från en blott djurisk existens.

“It has been thought a considerable advance towards establishing the principles of Freedom […] that government is a compact between those who govern and those who are governed: but this cannot be true, because it is putting the effect before the cause; for as man must have existed before governments existed, there necessarily was a time when governments did not exist, and consequently there could originally exist no governors to form such a compact with.” (Paine, Rights of Man, 2008, s. 121-122)

Befrielse som vägledande princip är enligt Paine oberoende av regeringar och deras olika styrelseformer. Befrielsen skulle underkastas individens vilja, ingenting annat. Den memfitiska perverteringen av frihetsbegreppet gestaltades väldigt tydligt under Robespierres jakobinska diktatur när det i en urvattnad och subjektiv form sammanfogades i en ”allmänvilja”; diktatorns vilja maskerad i multitudens anarki.

Den hereditära auktoriteten och dess epistemologiska konsekvenser

Paine betraktar staten och dess institutioner närmast som en slöja ovanpå det förnuftiga folket. Det är inte tal om att inskränka rätten till befrielse för statens eller nationens skull – upprätthållandet av möjligheten till befrielse är det överordnade ändamålet som staten som medel endast kan bidra till. Enligt Burke så utgör den gudagivna friheten – som i dess mikrokosmiska gestaltning formas av människor, inom ramen för varje givet organiserat samhälle – en grundläggande förutsättning för samhällets bevarande. Om friheten inte upprätthålls utvecklas inte heller statens förmåga att bidra till att säkerställa sina medborgares grundläggande behov. Upprätthållandet av friheten ses därför inte bara som ett mål i sig, utan också som ett medel för statens självförverkligande.

Paine betraktar istället säkrandet av en total befrielse som det överordnade målet. Befrielsens evigt universella giltighet innebär att den inte kan betraktas som relativ till någon stat eller till några andra dygder. Således förblir staten, nationen och medborgarskapet för Paine underordnat den totala och abstrakta befrielsens förverkligande.

Den revolutionära inställningen likställer ordet frihet med ordet befrielse. Som en konsekvens av detta har revolutionen vanställt det mänskliga förhållandet till de organiskt framväxta auktoritära samhällsinstitutionerna. Historiska exempel bekräftar, att när den memfitiska andan fått löpa fritt har den distanserat människorna från varandra och urholkat det historiskt framvuxna förtroende som utgör grunden för varje samhälle – det sociala kapitalet, i Putnams mening. Burkes förhållande till den gamla ordningens auktoriteter antyder en alternativ uppfattning av friheten:

“The science of government being therefore so practical in itself, and intended for such practical purposes, a matter which requires experience, and even more experience than any person can gain in his whole life, however sagacious and observing he may be, it is with infinite caution that any man ought to venture upon pulling down an edifice which has answered in any tolerable degree for ages the common purposes of society, or on building it up again, without having models and patterns on approved utility before his eyes.” (Burke, Reflections on the Revolution in France, 2006, s. 59)

Människans förmåga att finna kunskap är begränsad då erfarenheten är begränsad. Burkes hyllande av fördomen som ett slags samlat förnuftskapital är i enlighet med hans kunskapsteoretiska hållning och bidrar samtidigt till en förståelse av hans syn på frihet. Utan erfarenhet riskerar den upphöjda mänskligheten att falla ner i det memfitiskt präglade samhällets avgrund, där ignoransen och naiviteten härskar utan inskränkningar. De av Traditionen instiftade institutionerna verkar i Burkes resonemang som den stabiliserande motkraften till det impulsiva egenintresset hos de franska revolutionärerna – friheten förstås återigen som en konsekvens av en historisk utveckling, utryckt i föränderliga institutionella former. Revolutionärernas försummande av Traditionens institutioner utgör ett av de huvudsakliga problemen med hela revolutionen. Eftersom revolutionärerna ensidigt betonat förnuftets obegränsade möjligheter och den egalitära principens primat, har man även suddat ut tidigare viktiga distinktioner som format människan, exempelvis hennes nedärvda eller av flit anskaffade dygder. Med revolutionen inleds försöket att omforma den nordeuropeiska människan till en universell och kosmopolitisk varelse, vars huvudsakliga ambition är den totala befrielsen – det vill säga, befrielse från ansvar, befrielse från auktoritet, befrielse från plikter och tradition – och i slutändan – befrielse från Gud.

“The effect of liberty to individuals is, that they may do what they please: we ought to see what it will please them to do, before we risk congratulations, which may soon be turned into complaints. Prudence would dictate this in the case of separate insulated private men; but liberty, when men act in bodies, is power.” – Edmund Burke

 

Den sociala sidan av Burkes frihetsbegrepp omgärdas av den klassiska aristoteliska gemenskapstanken, där individualiteten – som den faustiska frihetens främsta uttryck – först och främst ses mot bakgrund av det samhälle som den utformas i. Samtidigt betonar han nödvändigheten av att balansera individernas friheter för att bevara samhället och därmed också den kontext, som i slutändan formas av just det utrymme som lämnas åt individernas kreativa förmåga. Individens frihet beror därmed på statens institutioner och exekutiva utövande, på samma sätt som statens bevarande är beroende av individernas kreativa frihet. Burke ger uttryck för den dynamiska faustiska andan som är typisk för nordeuropéer, när han erkänner individen ett kreativt utrymme som en förutsättning för statens bevarande. Den faustiska strävan efter upphöjdhet kan endast ges sitt fulla utrymme i ett samhälle där friheten betraktas som organiskt framträdande i olika formskiftande historiska institutioner. I ett samhälle där en abstrakt befrielse betraktas som det överordnade mänskliga ändamålet försvinner frihetens värde; i den frisläppta multitudens rike dominerar den spontana ingivelsen under den abstrakta, institutionslösa, befrielsens flagg.

En faustisk förståelse av frihetsbegreppet, som Burke erbjuder, betraktar istället friheten som en komponent bland flera dygder, som existerar i de historiska institutionerna och auktoriteterna. För att säkerställa handlingsutrymme och säkerhet åt individen krävs förtroende för legislaturen; uppgivandet av otyglad frihet – memfitisk befrielse – är den grundläggande förutsättningen (”legum servi sumus ut liberi esse possimus” – ”Vi underkastar oss lagarna för att få möjlighet att vara fria”). Med sin kumulativa syn på samhället och kunskapen tolkar Burke det fulla utövandet av friheten som en underordnad företeelse till det samhälleliga framåtskridandet, upphöjdheten. Resonemanget går således att härleda till en faustisk frihet som ger utrymme för den nordeuropeiska människans kreativa sida och vilja till inflytande.

Avslutning

Om respekten för tradition och auktoriteter sinar på grund av frihetens oproportionerligt stora utrymme har den haft en negativ funktion. Burke reserverar sig för den typ av excesser som Paines memfitiska frihetsuppfattning föranleder. För Paine är befrielse den överordnade moralen – är man tvungen att bryta mot olika etablerade regler för att uppnå befrielse är detta tillåtet; ett resonemang som alltså öppnar för revolution mot historiska institutioner och auktoriteter. Exempelvis är pliktkänsla en dygd men den anses av Paine alltid underordnad rätten till befrielse – massgiljotineringar av icke-revolutionärer ter sig som en logisk följd av detta resonemang.

Burkes syn på frihetsbegreppet kan förklaras mot bakgrund av människans rationella brist, vilken innebär att hon inte kan betraktas som fri i den bemärkelse, att hon inte behöver ta hänsyn till andra moraliska värden – vilket ju är innebörden av den memfitiska befrielsen. Vore vi mer än tillräckligt rationella skulle måhända andra moraliska värden än frihet inte vara nödvändiga, vilket också stödjer Burkes allmänna resonemang om erfarenheten. Fördomar har genom sin lättillgänglighet en samhällsreglerande funktion som bidrar till mänsklig gemenskap. Den ensidiga tron på förnuftet anses vara oriktig då den förutsätter att alla människor besitter en likartad rationell förmåga. Utifrån detta kan det konkluderas att Traditionen, så som den presenteras hos Burke – som gestaltning av människans civilisatoriskt upprättade auktoriteter och institutioner – innefattar såväl friheten som ärftlighetsprincipen.

Revolution – Memfitisk befrielse 

Kontrarevolution – Faustisk frihet

Presentation

Hej!

På denna samhällskritiska blogg delger jag mina tankar gällande det dekadenta moderna samhällets ideologiska och filosofiska grundvalar, samt dess livskraftiga motsats i form av Traditionens västerländska civilisation och dess sedimenterade kultur.

Moderniteten förstås som en konkret manifestation  av upplysningen och ur detta följer också en förståelse av upplysningens idétradition som en företeelse där formen skiftar, men aldrig innehållet. Som koncept kan ‘Republique des lettres’  idag, liksom för 300 år sedan, förstås som en sammanslutning av ideologiska intellektuella. En skulle utan större problem kunna lyfta fram de nuvarande etablerade medierna som en institutionell variant av  ‘republicque des lettres’.

Den konservative tänkaren Stephen Tonsor, återger i en recension av Thomas Molnars ‘The Counter-revolution’ vilka som utgör ‘brevrepubliken’:

”…the manipulators of ideas and images; writers, professors, artists, journalists´ with sufficient power to make revolutionary attitudes ‘respectable to the point of gradually being looked upon as legitimate, and more… as the only legitimate thesis…”

Den västerländska civilisationen har gjort stora koncessioner åt sina konkurrenter de senaste 100 åren. De koloniala besittningarna har mer eller mindre frivilligt givits upp och dominansen inom handel och industri har avtagit. Västerlandet befolkas idag av ett opolitiskt släkte som inte har någon vilja att vidta nödvändiga åtgärder inför framtiden. Demokratin som statsskick, liksom friheten, har kidnappats av filosofiska politiker, som lider av samma slags politisk naivism som de hysteriska hetsarna på tidningsredaktionerna. Deras ideal är okristna och deras medel sataniska. Fullständig nivellering av alla former av upphöjdhet, gudomlighet och högkulturella livsformer, är deras huvudsakliga målsättningar. Man har förklarat krig mot Gud och därmed har man också förklarat den upphöjda delen av mänskligheten krig. Det ädlaste och livskraftigaste släktet på mänsklighetens träd håller på att upplösas – endast förmedlandet av ett kontrarevolutionärt medvetande kan stoppa denna utveckling.

Problemet är inte isolerat till Sverige eller Europa. Den västerländska civilisationen överlag är drabbat av denna plåga. För att förstå vårt aktuella problem – hur hotet mot den västerländska civilisationen skall avvärjas och hur den återigen skall förlösas med ny livskraft – måste vi identifiera Antikulturens konstanta innehåll och dess skiftande former. Ett världshistoriskt perspektiv – ingenting mindre – utgör den grundläggande premissen för lösningen av en sådan uppgift.

Min ambition är att framöver presentera olika fall – inom ämnena ekonomi, politik, historia och kultur – där Antikulturen, den ständiga antipoden, och dess beståndsdelar identifieras och vidare kontrasteras mot den västerländska livskraftiga traditionen.