Den faustiska andans förhållande till framstegstanken – Arkeofuturism – Autarki

Dagens inlägg är en fortsättning på temat om framstegstanken och försörjningsproblemet. Under behandling står den faustiska andans förhållande till framstegstanken, arkefuturismen och autarkin.

 

Bakgrund

Den memfitiska befrielsen innebar ett uppbrott från Traditionen, den nordeuropeiska människans historiska band till Gud och skapelsen. Övergivandet av Traditionen och förtrycket av den faustiska andan innebar också ett helt nytt förhållningssätt till miljön. Den urbaniserade – befriade – människan skulle inte vara underkastad några förbindelser, ansvar, eller plikter; inte ens gentemot den omliggande miljö som säkerställde förutsättningen för samma människas leverne. Som ett resultat därav exploaterades naturen hänsynslöst. Det linjära och progressiva tänkandets primat ansågs inte ha några konsekvenser – den memfitiska befrielsen erkände inga livscyklar.

Romantikerna, som gav uttryck för den nordeuropeiska människans faustiska frihet, betraktade frågan ur ett diametralt motsatt perspektiv. I den gamla ordningens samhälle balanserades – som vi tidigare har sett – friheten gentemot andra, för samhällets existens, avgörande dygder. Det förrevolutionära förhållandet till naturen karakteriserades av samma harmoni; i sammanhanget utgör den tidiga industrialiseringen endast en övergångsfas från ett miljövänligt, kosmos-samhälle, till ett hedonistiskt-utilitaristiskt kaos-samhälle.

“Human knowledge and human power meet in one; for where the cause is not known the effect cannot be produced” – Francis Bacon

Framstegstanken innan revolutionen

Den historiska arkitekten bakom framstegstanken var engelsmannen Francis Bacon (1561-1626). Han hävdade att det klassiska tänkandets blandning med den kristna lärdomen – särskilt i skolastikens form – hade bromsat möjligheterna för människan att nå ökad empirisk kunskap. Först när det klassiska tänkandets ok undanträngts kunde den kristna läran följas upp: att världen inte är Gud i en panteistisk mening, utan snarare ett objekt för den gudomliga konsten, visheten och makten – och därmed – också ett objekt för mänsklig konst, vishet och makt.
Francis Bacons visioner om en erövring av naturen kan ses som mänsklig hybris när den är som värst, men den kan också ses som en strävan efter kunskap – en faustisk längtan efter upphöjdhet. Romantikerna från 1800-talet hade sannolikt en del invändningar mot Bacon. Den största förtjänsten hos den sistnämnde var emellertid den klargörande gränsdragningen mellan det Gudomliga och det mänskligt åtkombara. Panteismen får ingen plats mellan den kristna mystiken och den objektiva naturen och därmed vänder sig Bacon emot att ett otydligt konglomerat likt skolastiken uppstår.

Bacons framstegstanke präglas av voluntarism; den medvetet ackumulerade kunskapen innebär att en fysisk maktbas kan byggas upp – främst uttryckt genom historiskt upprättade vetenskapliga och politiska institutioner (samma institutioner som lagrar de nyttiga fördomar som Edmund Burke ofta återkommer till i sin kunskapsteori).  Även Traditionen manifesterade sig inom institutionerna – som bör betraktas som de främsta vittnena till vår historia. De historiskt upprättade institutionerna ger den livskraftiga människan möjlighet att skapa kultur och bygga civilisation – de högsta uttrycken för mänskligt liv. Detta förklarar den faustiska andans fallenhet för kunskapsackumulerande institutioner. Först när arbetsmetoderna och arbetsdelningen effektiviseras ges vi tid och utrymme för kultur och civilisation. Den kristne Bacon ser alltså inte den successiva erövringen av naturen som ett mål i sig utan snarare som ett sätt att ge mer utrymme åt Traditionen – som vidare förser den europeiska människan med skaparkraft.

 

Arkeofuturism som faustisk framtidstanke

Francis Bacons tankar om framsteget kom så småningom, likt det mesta av Europas historia, kultur och civilisation, att perverteras av den revolutionära memfitiska andan. Redan 1688 – 62 år efter Bacons död – utkom en pamflett skriven av den franske filosofen Bernard Le Bovier de Fontenelle, där framsteget beskrivs som något deterministiskt – en kraft som rör sig oberoende människan. Fontenelles syn på konsten präglades också av mänsklig ofrihet; konsten blev med nödvändighet ’bättre’ och ’mer utvecklad’ ju yngre den var, oavsett innehåll eller form. Det revolutionära uppbrottstänkandet, den plebejiska kulten av det ständigt nya och dess vordna former som var så signifikativt för revolutionen och Upplysningen, anas redan hos Fontenelle. De historiska institutionerna förkastas av denne parallellt med Traditionen och projektet att erövra naturen i den faustiska andans mening, perverteras följaktligen. När projektet förlorade kontakten med sitt meningsfyllda ursprung blev det istället krasst självgående; när bandet till Traditionen kapades motiverades projektet efter en utilitaristisk-hedonistisk utopi, där möjligheterna att skapa kultur inte längre existerar. Den memfitiska andans nivellering av all upphöjdhet löper alltså parallellt med en ökad exploatering av naturen; där den faustiska andan uttryckte ett bemästrande av naturen för Traditionens, kulturens och civilisationens skull, uttryckte istället den memfitiska andan en exploatering av naturen för de icke-upphöjda och ständigt otillfredsställda massornas omedelbara, hedonistiska begär (”Um zu leben, wie man will ist plebejischen – der Edle strebt nach Ordnung und Gesetz”, som Goethe så väl förklarar).

“The essence of futurism is the planning for the future” – Guillaume Faye

Arkeofuturismen, visionen om det framtida samhällets återvändande till de arkaiska grunddragen, är i enlighet med den faustiska andan. Ett vanligt missförstånd är att Tradition och vetenskap skulle vara motsatspar. Som vi skådat i fallet med Bacon (och fler exempel finner vi i form av Newton, Linné m.fl.) så är tron på Traditionen inget som utesluter bruket av vetenskap. Med hjälp av vetenskapen utforskar vi naturens mysterier, bidrar med teknologi för lösandet av civilisatoriska vardagsproblem, samt förser människan med verktyg att skapa nya former av kultur.

Revolutionens förfäktare såg inga förutsägbara konsekvenser av att teknologin skulle brukas i hela den memfitiskt befriade mänsklighetens tjänst. Om den upphöjda nordeuropeiska människans måttfulla mängd – i relation till de afro-asiatiska massorna – haft kontrollen över teknologin hade sannolikt en bestående och återhållsam användning av tekniken kunnat säkras. I den gamla ordningens samhälle var också tekniken i händerna hos de upphöjda delarna av befolkningen. Det moderna samhället innebär teknik för massorna. Den franske tänkaren Guillaume Faye påvisar massteknologins kanske allvarligaste konsekvenser: ”[---]The perverse effects of mass technology are starting to make themselves felt: new resistant viruses, the contamination of industrially produced food, shortage of land and a downturn in world agricultural production, rapid and widespread environmental degradation[…].”(Archeofuturism, Guillaume Faye, s. 162-163).

Man skulle kunna tro att teknikens massanvändning säkerställde tillgången på fler kulturskapande människor; tvärtemot så upphör istället distinktionen mellan kultur och civilisation på det moderna samhällets massteknologiska grund, där en färgglad parkbänk är lika mycket kultur, som en formlös tavla är civilisation.

I arkeofuturismen finner vi samma tankar som Bacon presenterade redan under 1600-talet: betraktandet av tekniken som underkastad Traditionen och erkännandet av de arkaiska värdenas företrädelserätt vid beslutandet av samhälleliga förändringar. Det arkeofuturistiska förhållningssättet leder vidare till frågan om den postindustriella ekonomins struktur, där frågan om tillgången och distributionen av resurser lär accentueras.

 

Autarki som ledande uttryck för den postindustriella ekonomin

I en värld som präglas av ökad lokal instabilitet på det ekonomiska och politiska planet aktualiseras frågan om människans grundläggande behov och trygghet. När vi inte längre behöver oroa oss för våra behov kan vi ge utrymme för våra begär; överflödsprodukter – lyxfabrikat – konsumeras så länge de grundläggande behoven är tillfredsställda och plånboken tillåter det. Rudolf Kjellén (1864-1922), Sveriges kanske främste statsvetare genom tiderna, skall här användas som referens för att klargöra autarkins roll i den postindustriella ekonomin.

”Lösningen på det allmänna hushållsproblemet heter autarki, jämnmått mellan öfverkultur och kolonialtyp: ekonomisk själftillräcklighet, så att folkets väsentliga behof kunna täckas af rikets egna tillgångar.” – Rudolf Kjellén, Staten som lifsform

Rudolf Kjellén identifierade två grundläggande typer för den utvecklade ekonomin: överkultur och kolonialtyp. Den förstnämnde var inriktad på import och förädling av råvaror och omfattande export av fabrikat; den sistnämnde exporterade råvaror och köpte istället fabrikat från utlandet. Denna distinktion är avgörande för en förståelse av Kjelléns syn på autarkin som ekonomiskt system och form.

En vanlig missuppfattning som återkommer vid diskussion av autarkin är skepsisen mot handel med andra länder eller områden. Det Kjellén förordar är ett utjämnande av överkultur och kolonialtyp, ”[…]till förmån för ett system som byter råvara mot råvara och industrivara till industrivara.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente). Detta utgör enligt Kjellén inget motstånd mot handel med andra sfärer: ”Den ekonomiska själftillräckligheten skall icke köpas på bekostnad af folksjälens egen växt, som betingas af ett normalt umgänge med andra stater och folk.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente).

Autarkin innebär att ett relativt avskilt organiserat område – när nöden kräver det– skall kunna existera efter egen förmåga och förutsättningar. Alltså, att förändrade handelsmöjligheter inte skall påverka tillgången till de mest grundläggande formerna av industrivaror och råvaror. Historiskt har exempelvis Storbritannien varit en överkultur, fullständigt beroende av råvaruimport, medan exempelvis de afrikanska staterna genomgående visat sig inkapabla att avvika från sin kolonialtyp. I en värld där frihandel dominerar, behövs fortfarande autarki; den är inget mindre än ett lands ekonomiska individualitet.

Vid begrundandet av den postindustriella ekonomins konstitution, där grundvalarna för frihandel ruckats och där handelsmöjligheterna – antingen genom global brist på råvaror och industriprodukter eller genom politisk instabilitet – försämrats är tanken om autarkiens upprättande mer aktuellt än någonsin tidigare. Den arkeofuturistiska levnadshållningen beaktar också den postindustriella ekonomins utmaningar. Där man erbjuder ett altarnativ till det moderna samhällets kaos genom ett återvändande till ett samhälle bestående av ordning, familj och Tradition, ges också förslag för en lösning av den ekonomiska frågan. Arkeofuturismen är som faustisk framtidstanke ett alternativ till den memfitiska moderniteten. Samtidigt är den faustiska andans engagemang för autarkins inrättande ett uttryck för viljan att skapa kultur – genom att säkerställa de mest banala livsförhållanden genom autarkin, frigörs utrymme för civilisationsbyggande och kulturskapande. Återigen ser vi parallellerna till Bacon – genom att erövra naturen åt Traditionen och civilisationen förblev många nordeuropéer fria från att engagera sig i överflödiga arbetsuppgifter; genom arkeofuturism och autarki återbekräftar vi detta europeiska arv och säkerställer vår plats som upphöjda skapare av kultur.

Revolution – Memfitisk modernitet, determinism

Kontrarevolution – Arkeofuturism, autarki, voluntarism