Bakgrund
Det finns få frågor som är så betydelsefullt för ett samhälles karaktär som den formella arbetsfördelningen. Hur den gestaltar sig beror bland annat på hur de styrande grupperna i samhället betraktar arbetet, kanske som i sig meningsfullt innehåll eller enkom som medel för ett övergripande ändamål.
Förutom arbetet är statens formering beroende av maktens centralistiska eller decentralistiska konstitution. Nedan följer en presentation av en utblick över den möjliga postindustriella samhällsordningen och dess inställning till den samhälleliga arbetsfördelningen.
Det demografiska dilemmat – det allmänna välståndets konsekvenser för nativiteten
I det moderna samhället framställs ofta ekonomiskt framsteg som ekvivalent med ett allmänmänskligt framsteg. Genom välståndet är det tänkt att vi bland annat skall få mer resurser över för hälsa och ett allmänt tryggare leverne; vi kan bosätta oss i lugna områden och leva i fred och harmoni med en likartad omgivning, utan att oroa oss för omedelbara hot som exempelvis lättspridda sjukdomar eller social oro.
De som har mindre ekonomiska resurser har svårare att uppnå välstånd; definitionsmässigt är de materiellt utsatta och i annat avseende saknar de ofta möjlighet att undandra sig områden som är oroliga att leva i. I ett arbetslöst tillstånd ökar incitamenten för barnafödande och blir samtidigt en slags grundläggande förutsättning för överlevnad; fler familjemedlemmar ökar möjligheten för släkten att överkomma utmaningarna som hotar den rena överlevnaden. Eftersom dessa grupper sällan har tillgång till adekvat medicin ens för de mest basala sjukdomar, dör många av familjemedlemmarna i tidig ålder – och ger därmed sina släktingar en liknande position i den cykliska process som upprepas om och om igen, generation efter generation.
De ekonomiskt besuttna grupperna må i varje givet fall ha släktband till de ekonomiskt resurssvaga. Konsekvensen av gruppernas diametralt skilda förutsättningar blir ändå likartad: både den resursstarka respektive den resurssvaga gruppen bidrar till en samhällelig befolkningsökning; den resursstarka genom sin förmåga att genom medicin och god mattillgång förlänga levnadstiden; den resurssvaga genom blotta tidsutrymmet och nödvändigheten av ett stort familjeantal när offentliga hjälpinsatser saknas. Prästen, nationalekonomen och demografen Thomas Malthus (1766-1834) var bland de första att uppmärksamma denna potentiellt långsiktiga problematik för samhället i sin helhet.
Kontexten för Malthus var England vid den begynnande industrialiseringen. Där hade hjälpinsatserna för de fattigaste i samhället (The Poor laws – en för Malthus högst ironisk benämning) närmast inneburit en försämring för majoriteten av de fattiga. Genom att bistå de fattiga i deras mest grundläggande behov – mat och vatten – bidrog man till en successiv befolkningsökning; detta utan att samtidigt lägga mer resurser på jordbruksproduktion. Detta var för Malthus en högst destruktiv utveckling av främst två skäl. För det första, så innebar det att fler människor skulle dela på successivt minskande resurser. För det andra, så motverkade fattigvården det ursprungliga syftet, nämligen att förbättra de fattigas levnadsförhållande; snarare så blev en betydligt större del av de lägre klasserna värre utsatta genom den sinande tillgången på mat och vatten. En annan negativ effekt som fattigvården medförde var att fattiga arbetare uppmuntrades att gifta sig och skaffa barn tidigt, trots att de själva inte kunde försörja dem.
Malthus motsatte sig principiellt statligt sanktionerade hjälpinsatser för fattiga. Om man lät bli att skapa fler fattiga genom missriktade åtgärder skulle samhället enligt honom uppnå en fruktbar balans, där privat välgörenhet kunde underlätta för de allra fattigaste – som då skulle vara en betydligt mindre del av befolkningen, eftersom en avsaknad av statliga hjälpinsatser hade inneburit en stabilisering av befolkningsantalet.
Vi kan rätteligen jämföra situationen med dagens Afrika, Mellanöstern och Sydasien; Västvärlden har genom FN och andra organisationer skänkt oräkneliga miljarder i understöd för att hålla liv i de undernärda människomassorna. Vad är resultatet? En kraftig befolkningsökning, som innebär att alltfler skall dela på en allt mindre tillgång på mat och vatten. Bekämpas fattigdomen? Naturligtvis inte. Istället ser vi en stegring av fattigdomen – fler får det värre och de fattiga som hade kunnat ta del av ett resursöverflöd förblir istället hungriga och än värre utsatta än de varit utan hjälpåtgärder.
Den demografiska principen sträcker sig också in i diskussionen om välfärdens funktion. Vi bevittnar idag en resursöverföring i form av bidrag till stora skaror invandrargrupper som i offentligheten anges som utsatta. Erfarenheten visar att dessa grupper slukar mer resurser än vad de återgäldar; resultatet måste bli ett samhälle där alltfler måste dela på allt mindre resurser.
Det finns betydligt fler faktorer som avgör hur nativiteten utvecklas i ett land än den basala tillgången till mat och vatten. Normer och värderingar har en oerhörd betydelse för folkets övergripande fertilitet – om så inte vore fallet hade Västvärldens befolkning naturligtvis ökat under de senaste hundra åren. De grundläggande förutsättningarna, betydligt mer svåra att åtgärda och återuppväcka än normer och värderingar, kan emellertid sägas vara tillgången på mat och vatten. När detta skrivs är mänskligheten närmast 7 miljarder – kanske ännu mer. Den allra värst drabbade skaran av denna omfattande population får det ständigt sämre genom den fortsatta befolkningsökningen, främst i Afrika. Det är ett i hög utsträckning skapat problem – vilket också innebär att det går att icke-skapa, om bara den politiska viljan finns till att göra det. Återkallandet av västerländska resurser som skapar befolkningsöverflöd hade initierat en världsomfattande hunger som sannolikt hade löst befolkningsproblematiken. Om inte annat, så kommer naturen förr eller senare att initiera denna vilande kraft; då lär den emellertid också drabba västerlänningar.
Vad skall västerlänningar göra för att ta sig ur fattigdom som uppkommit ur otur och missgynnsam arv och miljö? Vägen ut ur fattigdom kan ske genom antagandet av borgerliga värderingar såsom sparsamhet, nykterhet och ansvarsskyldighet, som kan tänkas utvecklas under den period som individen väntar in äktenskapet. Via stödaktioner som organiserats regionalt kan sedan individen eller gruppen bygga upp ett hushåll efter dessa värderingar och tradera dem vidare till sina efterkommande.
“If no man could hope to rise, or fear to fall, in society; if industry did not bring with it its reward, and idleness its punishment, the middle parts would not certainly be what they now are.” Thomas Malthus – Essay on the Principle of Population, s. 148
På vilket sätt kan Malthus bidra med en förståelse av den postindustriella samhällsordningen? Relevant är naturligtvis fokuseringen på jordbruket, återaktualiseringen av de fysiokratiska tankegångarna. Vilken ställning lyxfabrikat får i framtiden vet vi inte, men under omställningsfasen av den industriella ekonomin till en postindustriell ekonomi, har matvaror företräde. Industrierna i Sverige är döda sedan länge och utvecklingen i övriga länder i Europa går åt samma håll. Framtidens rikedom hittar vi i jordbruket, och få delar av jordklotet kommer vara så förmånliga för denna ädla syssla som den norra hemisfären; i takt med att jordens medeltemperatur höjs kommer förutsättningarna för jordbruk i dessa trakter att förbättras.
Den postindustriella samhällsordningen kännetecknas således av en fysiokratisk ordning, där strävan efter autarki – grundläggande samhällelig självförsörjning – ter sig som en logisk konsekvens. Ambitionen att diversifiera ekonomin genom lyxfabrikat – den av utrikeshandel beroende begärsekonomin, separerad gentemot behovsekonomin, alltså autarkin – förblir sekundär. För att en begärsekonomi skall fungera, måste behovsekonomin redan vara inrättad; innan handel inriktad på lyxfabrikat kan initieras, måste autarkin – med jordbruket som centralpunkt – vara formerad.
Arbetsordningen kommer till största del bero på den fysiokratiska ordningens konstitution. Om tillgången är god på memfitiskt präglade människor, skulle dessa anta en naturlig funktion som lågbönder, arbetare och skötare av jordbrukets mest primitiva sidor – å de mindre respektive högre jordbruks- eller manufakturägarnas vägnar. Fattigvårdsinsatser, frivilligt antagna och därmed moraliskt högstående, skulle inriktas på den lilla mängd nordbor som av olika anledningar står utanför möjlighet till andlig och materiell upphöjelse. Genom hjälpinsatserna hade dessa samtidigt blivit uppfostrade i enlighet med de västerländska värderingar som tidigare omnämndes; en ackumulativ effekt på samhällets allmänna välbefinnande och styrka skulle därmed åstadkommas.
Handels- och försvarsfederationen – den postindustriella Hansan
Den postindustriella samhällsordningens arbetsordning är stringent med traditionell västerländsk statsuppfattning. I den grekiska stadsstaten, framförallt i Sparta, baserade aristokratin sin makt på jordbruket. Slavarna utförde lejonparten av de mest primitiva formerna av kroppsarbete, vilket frigjorde tid för grekerna att skapa och utveckla sin kultur. Slavarna stod utanför möjligheten till politiskt inflytande; endast fria grekiska medborgare hade rätt att delta i det demokratiska systemet. Både Platon och Aristoteles instämde däri, att slavarna är av naturen ofria; endast deras allsmäktige härskare är utrustad med intelligens och förutseende och han måste följaktligen bestämma allting och vara allas herre – det typiska kännetecknet för den pyramidala statens allsmäktiga farao.
Precis som i Europa under tidigmodern – förrevolutionär – tid betraktades slavarna i den grekiska stadsstaten som herrarnas – i detta fall grekernas – redskap och verktyg. Det fanns naturligtvis grekiska slavar, men i regel ansågs de flesta greker vara herrar, varför man begav sig till de barbariska länderna när slavar behövdes. Slavens uppgift var då, precis som genom hela historien, att utföra befallningar, det som hans ägare planerat.
Aristoteles syn på slavarna härrörde samtidigt ur en positiv syn på människans strävan efter privategendom. I första hand skall denna strävan betraktas som en ständig jakt på upphöjdhet – om rätten till privategendom begränsas förlamar man denna strävan; den som skall hysa överhöghet gentemot en annan måste även överglänsa honom i ekonomiskt avseende, hävdade han. Aristoteles befarade att en egendomsutjämning skulle leda till upplösningen av ordning och lag. Om individer och grupper som har större visdom och större ansvar inte får några materiella fördelar så blir det dem och inte samhällets lägre klasser som får anledning att protestera mot styret. Samhällets övergripande moraliska balansförhållande skulle rubbas av en egendomsutjämning – om inte ens möjligheten till ett liv i lyx och överflöd fanns så skulle dygder som måttfullhet och självbehärskning vara meningslösa. Botemedlet mot frosseri och girighet finner vi inte i förändringen av ekonomiska förhållanden, utan i uppfostran. Genom uppfostran påverkas inte egendomsförhållandena, utan snarare begäret efter egendom. Aristoteles, precis som Malthus, lägger alltså stor vikt vid uppfostran för att lösa samhällets eventuella egendomsproblem. För en människa präglad av faustisk frihet ter sig detta som en Traditionstrogen hållning.
Vid synen på individernas frihet var både Aristoteles och Platon överens om att den bästa samhällsformen präglas av en familjär samhörighet medborgarna emellan. Varje fri man ingår på ett organiskt sätt i samhället; det politiska ”djuret” aktivt inom ramen för en given social gemenskap. Av mer underliggande betydelse är naturligtvis statens förmåga att ordna hierarkier och specialiseringar; människans olikhet utgör utgångspunkten för den traditionella samhällsformen och slutprodukten är den moraliska förbättringen och fullkomningen av medborgarna.
Den antika staten utgår likt den postindustriella från en traditionell variant av rättvisa som består av det riktiga förhållandet mellan samhällets olika delar (klasserna). Den bästa samhällsformen är den som tar hänsyn till människornas olika anlag och ordnar samarbetet mellan människor så att de kan fylla den uppgift som lämpar sig bäst för var och en; därmed kan alla höja sig till den moraliska nivå som deras skiftande förutsättningar tillåter.
Under 1100- och 1200-talen får diskussionen om lagarnas betydelse och validitet en större förfining genom studiet av den pånyttfödda romerska rätten. Skillnaderna mellan ius naturae (naturrätt), ius gentium (folkrätt) och ius civile (civilrätt) framförs inom den tradition som hör till den romerska ordningen (en av de tre civilisationsarketyperna). En konkretisering sker genom uppdelningen av gudomlig respektive mänsklig lag; världslig sanning kan människan nå på egenhand, den uppenbarade sanningen står utanför de världsliga ramarna – Traditionen, i dess ursprungliga form. Då Gud skapat världen härleds i slutändan alla lagar till honom; distinktionerna är nödvändiga för den bristande människokaraktären och de i ännu högre utsträckning bristande samhällsformerna. Den världsliga sanningen och i förlängningen, uppfattningen om naturlagen, anpassas efter anda; en faustisk, postindustriell samhällsform är därför autarkisk och frihetligt inriktad medan den memfitiska staten blir en pyramidal behovekonomi, präglad av den extensiva befrielsen från Traditionen.
Under medeltiden bredde ett slags decentraliserat statsstyre ut sig över hela den Europeiska kontinenten. I Norra Europa, det historiska gotiska territoriet, bildade under högmedeltiden en mängd städer – bland att Visby, Riga och Novgorod – ett handelsförbund som idkade och skyddade sin handel gentemot olika konkurrenter; Hansan var en nordisk variant av den decentraliserade samhällsformen. Inom förbundet togs gemensamma förordningar fram för handelsprivilegier, men även ett gemensamt försvarsförbund utarbetades för att råda bot på externa hot. Hansans begynnande former under 1100-talet och dess fulländning under 1300-talet, innebar också en kapitalistisk utveckling genom fjärrhandel, som så småningom fick genomslag över hela Europa. Hansan var en decentraliserad och transparant form av samhällsorganisering som administrerades av en tysk handelsklass; deras inflytande sträckte sig som ett resultat av detta även utanför Hansan, där de ägde prestige och visades tillbönhörlig respekt. Hansan lyckades genom de anslutna städernas och områdenas gemensamma resurser motverka etablerandet av territorialmakter i östersjöområdet i flera hundra år, innan dess makt förtvinade mot bakgrund av lokala furstars ökade militära och ekonomiska resurser, samt den danska Grevefejden 1543 som ledde till att flera viktiga städer bröt sig ur förbundet.
Hansan som komparativ jämförelse med den postindustriella samhällsformen, är ett tema som undertecknad skall återkomma till mer ingående i framtida inlägg. Anledningen till att Hansan diskuteras är dess likheter i enlighet med kriterier som tidigare omnämnts vid diskussioner om den postindustriella samhällsformen. Hansan var ett decentraliserat handelsförbund där – trots att vissa städer i praktiken hade ett större inflytande än andra – den grundläggande tanken var att de anslutna medlemmarna skulle dela privilegier med varandra gentemot större, konkurrerande krafter utanför förbundet. I Hansan finner vi också ett frihetligt uttryck genom de såkallade hansadagarna, där man bland annat ratificerade traktat, godkände nya medlemmar eller uteslöt sådana som misskött sig, avtalade handelsprivilegier, behandlade utrikespolitiska frågor som rörde gemensamma krigsinsatser eller fredsuppgörelser, diskuterade handelssanktioner mot andra stater och avgörandet av tvister mellan olika handelsstäder. Många städer gick emot de beslut som fattats under hansadagarna, men som generella riktlinjer fungerade ändå de där tagna besluten.
Tanken på en decentraliserad, regionalt/lokalt sprunget handelsförbund är koherent med den postindustriella samhällsformens grundläggande förutsättningar. Fjärrhandel mellan olika områden säkerställer att ekonomin inte blir ensidigt fysiokratiskt baserad och ger samtidigt handelsgrupper en naturlig plattform att handla utifrån; den postindustriella samhällsformen blir således i ekonomiskt avseende beroende av ett slags fysiokratiskt grundad autarki och en handelsbaserad begärsekonomi – den förstnämnda tillgodoser regionens medborgare grundläggande föda, den senare möjliggör import av lyxfabrikat.
Sammanfattning
Vad är den postindustriella samhällsordningen? Betraktat ur ett ekonomiskt perspektiv är den autarkisk genom sin fysiokratiska förankring i jordbrukets betydelse. Den är också positiv till handel med förädlingsbara råvaror, liksom med lyxfabrikat, som hör till en begärsekonomi – alltså bortom de rent autarkiska förutsättningarna.
Ett annat kännetecken för den postindustriella samhällsordningen är dess praktiska hållning gentemot den demografiska problematiken. Genom en överdimensionerad fattigvård och framtvingat bistånd löper de fattigaste medborgarna i samhället risken att drabbas ännu hårdare, då alltfler överlevande skall dela på en minskad mängd resurser. Stora resurser läggs på lärdomsinriktade institutioner som kan erbjuda filosofisk vägledning till medborgarna och som därigenom kan bidra till utökade privata välgörenhetsinsatser för de värst drabbade.
Vi ser också att den postindustriella samhällsformen, i enlighet med historiska förebilder, kan vara högst decentraliserad och administreras av särskilda samhällsgrupper; andra grupper i samhället har därefter till uppgift att utföra arbete åt de som administrerar. Den här aktuella samhällsformen är till sin karaktär regional, men med goda förutsättningar att ingå i en större helhet – bland annat genom sammanhållning i handels- och försvarsfrågor. I formellt avseende kan man också tänka sig en transregionalt erkänd monarki som, likt den tysk-romerska kejsarmakten, symboliserade de spridda furstendömenas Traditionsbaserade enhet (E pluribus unum).
